Den 1/11/11 är ett datum jag förmodligen aldrig kommer att glömma. Inte nog med att det är så tacksamt symetriskt och enkelt, det var också dagen som jag satte två trötta fötter på torget utanför katedralen i Santiago de Compostella. Hur jag än försöker kommer jag omöjligen kunna beskriva allt jag kände just i den stunden. Glädje, stolthet och lättnad för att nämna några av alla känslor som välde genom kroppen. Ödjumkhet för att nämna en annan. Ödjmukhet inför all den historia som fanns på platsen, ödmjukhet inför den resa jag precis hade avslutad och ödmjukhet inför allt som jag har haft förmånen att uppleva de senase fem veckorna. Jag kände allt och inget, fylld av tankar och ändå en enda stor tomhet. Det var helt fantastiskt, långt mycket större än vad jag kanske hade trott på förhand. Att få dela stunden med pappa gjorde det dessutom så mycket finare.
Överhuvudtaget var sista dageb mycket speciell. Trots det ostadiga Galisiska vädret som gjort sig påminnt många gånger den senaste tiden fick jag till exempel avsluta min resa som den började, i strålande solsken och lagom temperatur. Det kändes på något vis som ett sätt för Caminon att tacka för sig och gjorde genast att de regniga dagarna före (och efter) den sista dagen endast blev en händelse i marginalen. Dagen till ära gick jag dessutom helt utan tejp på fötterna - första gången sedan dag ett! Utöver det så var de 18 km som var kvar att vandra förmodligen de lättaste på hela resan. Inte för att terrängen var annorlunda eller avståndet kortare än andra dagar utan endast för att jag försökte att njuta av varje steg jag tog. Att de sista fem faktiskt kunna se Santiago hjälpte bara till och gjorde den avslutande branten ner mot stan riktigt behaglig.
Väl framme och hyfsat landad i hela upplevelsen hände ytterligare en fantastisk sak. Det visade sig nämligen att de allra flesta som jag umgåtts med mycket under min resa också befann sig i Santiago just denna dag. Då den 1/11 är Allahelgona här nere är det nämligen många som siktat på att komma fram just då. Såväl personer som jag började tillsammans med från St Jean PdP och sedan inte sett på flera veckor som de som jag gått mycket med mot slutet var här och vart jag än gick träffade jag npgon bekant. Kvällen blev därför lång och avskeden många.
En sak är i alla fall säker - jag har verkligen haft tur med alla dessa underbara människor som jag fått lära känna på Caminon! Många kommer jag förmodligen aldrig se igen, några kanske jag kommer kunna behålla kontakte med. Oavsett så har de förgyllt min vandring.
Jag återkommer snart med ett avslutande (det vet man ju aldrig.. Kanske vill skriva mer!) inlägg om Caminon, mina upplevelser och en statistisk sammanställning över min resa. Just nu ville jag dock bara dela med mig av detta, för mig unika, ögonblick.
På återskrivande/läsande!
Med bara några få mil kvar att traska kan jag i alla fall konstatera en sak - Caminon upphör aldrig att förvåna! Sen det senaste inlägget har jag till exempel haft mina första dagar regn. Det har jag visserligen varit förberedd på och rent av väntat på bra länge nu, men när skyarna väl öppnade sig var det som att hela höstens uteblivna regn kom på en gång. Spanjorerna var säkert nöjda, torkan har varit enorm här nere och skogsbränder har rent av härjat lite överallt det senaste, men personligen tycker jag att det gärna kunde fått vänta nån vecka till. Det enda uppehållet som blev under fem blöta dagar var när skyfallet istället övergick till snö. Jag kan jag säga att jag var lagom nöjd över att se det vita pulvret lägga sig centimeterdjupt på kvällen, de svenska vibbarna till trots. Därmed har jag upplevt såväl högsommar som höst och vinter här på Caminon - allt inom loppet av några veckor.
De kraftiga väderomslagen borde visserligen varit väntade i och med att jag nyligen tog mig in i Galicien. Inte nog med att det är Spaniens bördigaste (läs blötaste) område, oktober är dessutom deras regnigaste månad. Jag kanske borde ha läst på mer innan resan? Det samma kände nog pappa när jag mötte upp honom för några dagar sedan. Beslutet att lämna solen där hemma för att istället uppleva regnet på Caminon var väl inget han var jättenöjd med efter första dagens vandring. Han gjorde dock som vi andra, bet ihop, blev blöt och satte den ena foten framför den andra. Väl framme första dageb hade vi faktiskt tagit oss ungefär 25 km, upp och ner för geggiga backar och blöta stigar. Ingen dålig förstadag för en Caminonovis precis..
Utöver sällskapet finns det för övrigt ytterligare en solklar fördel med att gå tillsammans med pappa - min boendestandard har onekligen höjts något det senaste! Vi kom nämligen överens om att det var bättre för båda att jag bor med honom än att han bor med mig, det vill säga att vi bor på hotell istället för härbärgen. Nej, jag var inte svårövertalad..
Ytterligare en intressant iaktagelse från dagarna med pappa: han har samma problem som jag hade tidigare. När vi går tillsammans är det, tro det eller ej, jag som hela tiden måste säga till honom att "Nu går du för fort!" eller fråga "Vart har du brottom nu?". Så fort vi börjar gå sätter han nämligen av i vanligt promenadtempo, som man går om man har ett ärende eller så. Dessutom vill han hela tiden öka farten så fort han får syn på en ny ryggsäck framför oss. Arv eller miljö, det vet jag inte, men oavsett så fungerar det liksom inte här på Caminon. Om man hoppas på att gå flera mil om dagen varje dag är det helt enkelt långa, långsamma steg som gäller.
När vi börjar gå imorgon har vi cirka 51 km kvar till Santiago. En obeskrivligt skön känsla att se målet så nära! Att passera skylten där det stod 79 km kvar till Santiago och veta att jag också sett en skylt där det stod 790 km kvar var ren och skär lycka! Planen är att göra de sista dagarna i ett lugnt tempo och dela upp slutstreckan på tre dagar. Ren lyx kan man säga. Det enda sorgliga med att slå av på takten mot slutet är att jag därmed också tvingas ta adjö av många av de som jag gått med den senaste tiden. Tråkigt, men onekligen en del av Caminon. Längs med vägen har jag träffat många intressanta människor, en del fantastiska följeslagare och ett fåtal som jag hoppas få behålla kontakten med även i framtiden. Om så blir fallet återstår att se, men tiden tillsammans kommer jag i alla fall aldrig att glömma!
Nästa inlägg kanske blir ifråm Santiago - även det återstår att se!
Tills dess - ha det bäst!
Plötsligt vände allt. Kanske var det min förbättrade karma, kanske min nyfunna insikt om det fina med att ta det lugnt. Kanske var det bara dags. Hur som helst så har dagarna sen jag blev frisk bara rusat förbi och plötsligt har jag insett att vandringen snart är över. Nu är det bara 21 mil kvar till Santiago. Sorgligt och härligt på samma gång! Kroppen har känts fantastisk och jag har varit duktig på att gå lugnt och njuta av vägen. Så oerhört härligt att kunna gå igen!
Som några av er kanske minns så lovade jag i ett tidigt inlägg att bloggen vid något tillfälle skulle ta en oväntad vändning. Sedan dess har det mesta rullat på som vanligt och de flesta hade förmodligen redan hunnit glömma detta löfte, tills idag. Det är nämligen dags. Från och med idag finns risken att ingenting någonsin blir det samma som förut. Bloggen kommer med största sannolikhet krasha på grund av den höga belastningen från nya besökare, ni kan komma behöva stå ut med tonvis av dyr reklam på sidan, kommentarsfälten kan komma att fyllas av förvirrade tonårssjälars rop på hjälp och uttryck av tacksamhet. Varenda inlägg kommer inehålla en bild på mig och lite subtilt uttryckt smygreklam för diverse klädbutiker som förtillfället betalar mig bra med pengar. I slutändan kanske ni rent av måste se mig i Let's dance eller Stjärnorna på slottet. Idag går jag nämligen in i modebloggarnas förlovade land! Släng dig i väggen BlondinBella - there's a new kid in town!
Det är nämligen så att jag under mina veckor på Caminon hunnit trendspana en hel del och tydligt kunnat urskilja vad som är inne och vad som är ute i pilgrimsvärlden. Personligen tycker jag att detta är en nisch som det sällan pratas om inom branschen i övrigt och det är därför jag nu tänkte dela med mig av mina insikter i ämnet. Jag har identifierat tre trendtyper som förekommer på Caminon:
Praktikern
För att vara riktigt inne i pilgrimsvärlden bör varje plagg du har på dig vara noga utvalt och fylla (minst) en specifik funktion. Materialvalet kan variera men glansiga kläder som alstrar statisk elektrisitet vid av- och påtagning är alltid ett säkert kort. Ju fler tillämpningar varje plagg har och desto mer inne är du! Har det inte fickor är det inte värt att bära, är en bra tumregel. För att verkligen få umgås med de riktiga modelejonen är förståss en vikbar hatt, ett par GoreTex-skor och en vandringsstav ett måste! En av bilderna här nedan visar William från Kanada, en modeikon på Caminon. Och om någon av er tvivlade, det här är kategorin där jag själv tillhör eliten!
Lämpliga acessoarer för praktikern: Fickkniv, Camelback (vattensäck att ha på ryggen), pannlampa samt sepparat regnskydd för ryggsäcken (var gärna lite vågad i färgvalet! Varför inte orange eller neongrön till exempel?)
Rebellen
Rebellen är praktikerns antagonist och svurne fiende. Att anpassa klädseln bara för att man ska gå i en månad eller två är för veklingar. No pain, no gain, no glory är rebellernas motto. Ett par tighta jeans och några välslitna sneakers är inte fel i detta sällskap, eller varför inte damma av den där gamla läderjackan du har hängande i garderoben? De riktiga rebellerna avslöjar sig dock inte alltid på klädseln - det är packningen det verkligen hänger på! Ryggsäckar gick väl bra att ha i skolan men ska du vara het på Caminon är det att bära sina saker i plastpåsar och flyttlådor som gäller! Som ni kan se på bilden här nedan så har Bae Young från Sydkorea valt en smakfull medelväg genom att bära en liten skolryggsäck men komplettera denna med en enorm sovsäck hängandes på sned. Resten har hon givetvis i en läcker vit karton som hon bär med båda händerna. Ska man gå över Pyrenéerna på rebellvis är detta absolut ett skolboksexempel!
Lämpliga acessoarer för rebellen:
Lådor och påsar - ett måste!
Orginalet (även kända som Forest Gump-typen)
För ett orginal finns det bara en sanning: en pilgrimsvandring börjar vid din ytterdörr, oavsett var du bor i världen. Har du närmare en två månader till Santiago bör du ta en omväg. Har du en större budget än tio kr/dagen fuskar du. Och har du duschat någon gång den senaste veckan så har du gjort bort dig! Orginalet är även känd inder namnet Forrest Gump-typen då den ofta kan berätta att han/hon "just felt lika walking, so I walked" samt att man gärna får känslan att någon ropade "Run Forrest, run!" till honlm/henne men att samma person glömde skylten "Stop Forrest, stop!" längre ner på vägen.. För att vara inne bland orginalen gäller det bara att ha en stor ryggsäck där mat, tält och allt du äger får plats samt att inget du har på dig eller bär på är allt för nytt eller rent. Det gäller även att du som man odlar ett präktigt skägg som endast ansas genom slitaget mot knäna när du går. Nedan ser ni Stefan från Belgien med sin underbara hund Mine. De har vandrat i 3,5 månad hittills och Stefan överväger för tillfället att i Santiago sätta Mine på ett plan och själv gå tillbaka hem. Ett riktigt orginal!
Lämpliga acessoarer för orginalet:
Ett husdjur får dig absolut att lyfta ovanför alla andra orginal. Hundar är vanligt förekommande men i brist på det går även löss och loppor bra!
Med tanke på att pilgrimsmodet endast förändras i mycket långsamma cykler kan ni se detta inlägg som en stående guide till denna tidigare outforskade mark. Det kommer därmed inga fler inlägg av denna karaktär här på bloggen men jag räknar ändå med stor uppståndelse och en framtid som ekonomiskt oberoende tillbakadragen modebloggare..
Tills nästa gång - stay classy, San Diego!
Det har onekligen funnits ljusa och mindre ljusa stunder längs med Caminon hittills. Senast jag skrev hade jag till exempel just haft några av de skönaste dagarna rent vandringsmässigt på resan och redan tidigt upplevde jag de vackraste vyerna jag sett, kanske någonsin. Däremellan hade jag några jobbiga dagar med krånglande knä och mängder med blåsor men var fortfarande vid gott mod. De senaste dagarna har jag däremot varit nära att packa ihop och åka hem på riktigt. De har utan tvekan varit de jobbigaste dagarna hittills och förhoppningsvis även framöver!
För fyra dagar sedan kändes hela kroppen fantastisk och jag traskade glatt 27 km på fyra timmar! Dagen efter kunde jag knappt ta mig 17 km på hela dagen. Jag trodde så klart att det var för att jag tagit ut mig dagen innan, men icke. Väl framme upptäckte jag att det som jag under dagen trott bara var en smärtande blåsa under vänsterfoten egentligen var en infektion i trampdynan och stortån. Till det tillkom dessutom en släng feber från infektionen. När jag började känna av detta hade jag givetvis velat stanna och göra något åt det, vis av erfarenhet (tro det eller ej!). Problemet var bara att det mellan staden Carrion, där jag började gå, och närmaste by var det 17 km spikrak grusväg med inte så mycket som en sparkcykel i sikte och jag var redan mer än halvvägs. Bara till att gå alltså, ett steg i taget.
Väl framme stupade jag i säng, knaprade i mig gott om ibuprofen och smorde foten med alla salvor jag kunde uppbåda för att häva infektionen. Det enda detta resulterade i var dock att magen fullkomligt havererade av medicinen. Natten spenderades därför i vaket tillstånd, antingen liggandes skakande i feberfrossa i sängen eller springandes till toaletten. Inte kul i vanliga fall, ännu värre mitt ute i ingenstans i Spanien i ett rum med 30 andra..
Jag insåg givetvis (med god uppmuntran från oroliga föräldrar) att ett läkarbesök var på sin plats. Redan på kvällen hade jag därför frågat när nästa buss skulle gå till närmaste stad. Kvinnan jag frågade skrattade först bara till svar och förklarade sedan snällt att närmaste busshållplats låg 22 km från byn och att det även var där som vårdcentralen återfanns. Pittoresk spansk landsbyggd? Inte just då..
På morgonen blev det därför till att få tag på en taxi som körde mig till staden Sahagun där vårdcentralen låg. Där började nästa fars. Tänk att en stad på 130 000 invånare inte kan uppbåda en person som kan mer än tre ord engelska. Lite fascinerande. Mitt läkarbesök, som dessutom började med att jag skulle förklara att jag glömt mina försäkringspapper hemma, blev därför minst sagt intressant! Kvinnan som undersökte mig svävade mellan hopp och förtvivlan, skratt och uppgivna blickar, medan jag försökte förklara mina symptom och snällt svara på hennes allt mer frustrerade frågor på den spanska jag snappat upp längs vägen. Att kunna beställa en öl eller fråga efter vägen tar dig inte långt i ett läkarrum tyvärr.
På nåt vis lyckades vi dock förstå varandra tillslut, jag fick min blåsa fixad med alla möjliga sprutor samt medicin för febern och magen. Glad(are), nöjd(are) och fullkomligt utpumpad lämnade jag sjukhuset och tog mig till närmaste härbärge där jag sedan sov i ungefär 15 timmar. Jag vaknade dock till en stund på kvällen av ljuvlig körsång som fyllde hela rummet och ekade i den renoverade gamla kyrkan som jag bodde i. Inte vad jag vill höra, tänkte jag, inte än! Som tur var visade det sig endast vara kyrkokören som övade på undevåningen. Pust!
Doktorn ordinerade även minst tre dagars total vila från vandrandet. Det var inte precis ett problem med tanke på att febern och magen gjorde att jag endast fick i mig fyra yoghurtar under de två följande dagarna, inget mer. Energin var med andra ord inte på topp. Jag tog dock bussen till León, där jag nu befinner mig, för att känna att något i alla fall händer fortfarande. Nu är foten återställd, magen ok och febern nästan helt borta. Jag ska dock ta en vilodag till imorgon för att samla kraft. De senaste dagarnas ofrivilliga diet är nog inte optimal för någon längre vandring. Det blir därför ytterligare en dag med buss för att sedan kunna börja gå lite försiktigt igen. Det ska bli skönt. Det är trots allt endast 31 mil kvar till Santiago nu! Man får väl hoppas att de två sista veckorna i alla fall inte blir mycket värre än den senaste..
För övrigt passade jag även på att bygga upp min karma inför de sista etapperna här i León. Precis när jag kom till busstationen mötte jag äldre tysk pilgrim som stannade och pratade lite. Det visade sig att hans bankkort gått i två delar och att han endast hade 15 euro på fickan. Hans bank kunde inte skicka några pengar förrän hans nya kort var aktiverat och det kortet skickades till den tyska ambasaden - i Madrid. En tågbiljett till Madrid kostade 35 euro och hur han än bönade och bad gick det inte att lösa på annat sätt. Som den gode samarit jag är gav jag honom därför de resterade 20 eurona och önskade honom lycka till på färden. Vem vet, kanske denna pilgrimsgärning kan hålla mig frisk resten av resan? Om inte annat så underlättade det ju i alla fall hans!
Tills vidare, ta hand om er!
(Huset längst ner här nedan är förresten Gaudi-design. Han var inte bara i Barçelona..)
Under mina vandringar på Caminon har jag onekligen mycket tid för mig själv, särskillt då jag föredrar att gå själv till stora delar. Vissa dagar blir därmed fyllda av kreativitet, vardagsfilosofi och självransakan medan andra ägnas åt betydligt mer världsliga tankar (som till exempel att på minuten försöka beräkna när jag får ställa mig i nästa dusch, vilket oftast är mycket svårt..). Jag tänkte dock dela med mig av en tankebana av det mer vardagsfilosofiska slaget, som jag ofta återkommer till och som byggts på allteftersom jag vandrat. Fyll gärna på om ni kommer på fler aspekter!
Trots att det kanske är en sliten klyscha så roar jag mig nämligen ofta med att väva in mina erfarenheter från Caminon i metaforen med livet som en väg vi alla vandrar. Här är några av de lärdomar Caminon har bidragit med hittills (personer känsliga för klishéer och floskler varnas):
° Ha inte för bråttom. Vi kommer alla komma fram till samma slut så småningom och den som stressar både missar stora delar av resan och når slutet tidigare..
°Det är inte så mycket destinationerna och händelserna längs med vägen som personerna du delar dem med som gör din resa unik och som du minns i efterhand.
°Resan kan visserligen göras både lättare och roligare med rätt sällskap men det enda du kan veta säkert är att det endast är med dig själv som du kommer ha sällskap hela vägen. Gå därför inte i någon annans tempo, lyssna på dig själv och och se till att trivas i sällskap med dig själv.
° Att veta vart du vill är ett måste för att veta vilken väg att gå. Viktigast av allt är dock att börja gå överhuvudtaget - med bara planering kommer du aldrig till ditt mål oavsett.
° Blir du någonsin osäker på vägen eller rädd att du gått vilse, stanna och se dig om efter tecken. De finns nästan alltid där om du bara tittar tillräckligt noga. Gör det inte det kan du alltid gå tillbaka till den plats där du senast visste var du var alternativt fråga någon som vet vart du ska.
° Att planera resan i förväg kan underlätta vissa delar men också omintetgöra många möjligheter och upplevelser.
° Njut av resan, sällskapet och upplevelsen där du är. Tiden på vägen är begränsad och du vet aldrig när någonting händer som leder er på olika vägar, förändrar eller rent av avbryter resan för dig eller någon i din omgivning.
Återigen lovade den spanska internetuppkopplingen mer än den höll varför följande meddelande är hela två dagar försenat. Kanske inte så märkligt när det till och med har varit tre dagar mellan uttagsautomaten den senaste tiden.. Så backa bak två dagar när ni läser följande:
Då de senaste dagarna varit helt smärtfria (eller så smärtfria som två-tre mil om dagen någonsin blir det vill säga..) börjar det äntligen kännas som att min skalle, min kropp och Caminon börjar jobba åt samma håll. Vägen är vacker, vandringen härlig, vädret fantastiskt och sällskapet underbart. Kort och gott flyger dagarna fram för tillfället och om ungefär två till är jag redan halvvägs! Det går förvisso inte en dag utan att jag tänker på hur skönt det ska bli att komma fram, men i och med att jag vet hur "fort" det kommer att gå försöker jag verkligen njuta maximalt här och nu. En sak har jag dock bestämt - när jag kommer hem ska jag köra bil!
Häromdagen lämnade jag ytterligare en fantastisk stad bakom mig, denna gång vid namn Burgos. Besöket där sammanföll lämpligt nog med att dagen efter var en spansk helgdag vilket imnebar rejäl feststämning i hela staden. Jag och några av mina följeslagare de senaste dagarna valde därför att ta en välförtjänt utekväll i staden och endast gå en mil dagen efter. Min kväll inleddes dock ensam på en uteservering med radiosporten i öronen och alla tankar fokuserade på Råsunda och Sverige - Holland. De stackars spanjorerna måste tänkt att Caminon knäckt ännu en pilgrim när det vid ett bord sitter en ensam stackare som antingen jublar högt, klappar händer och sträcker armarna i luften eller suckar djupt, livlöst sjunker ihop i en liten hög och lägger huvudet på bordet. Däremellan sliter han sitt hår och biter ner naglarna till knogarna. Ett uppenbart nervsammanbrott! Vilket det ju nästan var också.. Men så lyrisk jag var resten av kvällen! Holländarna och portugiserna i mitt sällskap var dock mindre nöjda.. (För er som mot all förmodan missat det eller inte förstår vad jag pratar om så var det alltså landskamp mellan Sverige - Holland i fotboll, det var minst sagt spännande, vi vann, vi får spela EM, vi är nöjda och glada. Portugal tvingas på grund av detta spela utslagsmatch för att ta sig vidare, de är inte nöjda och glada. Holländarna får visserligen också spela EM men är ändå inte nöjda och glada då de rent generellt inte tycker om att förlora i fotboll.)
Som jag skrivit tidigare så markerar Burgos även början på den spanska höghöjdsplatån Meseta. De första tre milen på denna höll precis vad den lovade - vindlande grusvägar, åkerlandskap så långt ögat når och absolut ingenting annat. Dock innebär det i alla fall att själva vandringen är ganska snäll. Skönt det. Dessutom har härbergerna jag bott på här varit de bästa hittills. Det sista kan jag i och för sig tacka en av alla de som jag lärt känna hittills på resan för. Pedro da Silva från portugal, f d extreme freerider-snowboardåkare, numera PR-ansvarig för snowboardens världscup och dessutom proffsfotograf, går Caminon för fjärde gången. De tidigare tre gångerna har han dessutom gått till Santiago och tillbaka. Han har helt enkelt koll på var man ska stanna och inte. Praktiskt minst sagt! Dessutom är han rätt underhållande sällskap som ständigt berättar den ena rövarhistorien efter den andra från sitt RedBull- och adrenalinpumpande liv. Det kan vara ganska skönt efter några långa timmar på slätten..
Nedan ser ni mig och Pedro vid dagens härberge, det kanske säger tillräckligt om varför jag tagit rygg på honom ;) Katedralen finns i Burgos, är från 1200-taler och utgjorde min utsikt från uteserveringen under tiden jag lyssnade på matchen. Praktiskt när slutminuterna närmade sig och bönerna till högre makter kom allt tätare..
Idag passerade jag en magisk skylt (se nedan) som påminde mig om att jag faktiskt kommit en bra bit på vägen. Jag har passerat den första tredjedelen av Caminon! Det fick mig att känna mycket - såväl positiva som negativa känslor. Jag kände glädje och stolthet över prestationen hittills och över allt jag fått vara med om på vägen. Samtidigt insåg jag att det är en bra bit kvar att vandra innan jag är framme. Det gjorde mig först trött och fick mig nästan att vilja sätta mig på första bästa buss hemåt. Nästan direkt efteråt vände dock den tanken till något positivt - tänk vad mycket mer jag har att uppleva innan denna fantastiska resa är över!
Appropå buss så fick jag faktiskt ge upp inför min kropps protester här om dagen och sätta mig på bussen mellan två etapper. De två milen mellan Najera och Santa Domingo, som normalt hade tagit mig cirka sex timmar atr gå, tog 20 minuter med bussen och kostade mig 14 kr. Det sätter onekligen saker och ting på sin spets..
Att ta bussen kan jag utan tvekan säga var det smartaste jag gjort hittills på Caminon! Trots det tog det emot att fatta beslutet. För mig var det enkelt - jag är här för att gå, därmed blir det som att fuska. Det spelade ingen roll vad min kropp försökte säga. Antingen så klarar jag det eller så klarar jag det inte. Det fanns inga mellanting. Så när min kropp (läs inflamerad hälsena) helt enkelt vägrade ytterligare vandring fick jag tillslut gå till botten med min inställning istället.
Efter en hel kvälls funderande kring mitt dilemma insåg jag plötsligt hur enkelt det hela var. Hur banalt det än må låta så var det som en ögonöppnare för mig: Jag är här för upplevelsen som Caminon erbjuder. Vandringen är alltså ett medel, inte ett mål. För att vandringen (och Caminon) skall kunna ge mig någonting måste jag ju därför se till att njuta längs med vägen och göra det på mina villkor. Sättet att göra det är inte att hela tiden pusha mig och försöka ta reda på vad jag är fysiskt kapabel till. Det är tvärtom, att njuta av varje steg.
Efter en bussfärd och ett par dagar i lugnare tempo och kortare etapper (samt en massa ibuprofen i gel- och tablettform) har hälsenat nu börjat skärpa till sig. Idag var faktiskt en av de bästa dagarna hittills ur vandringsaynpunkt från min sida, näst intill helt smärtfri och 28 km i vackert skogslandskap. Och jag njöt av varje (smärtfritt) steg!
Imorgon bär det av till staden Burgos, cirka 21 km från byn Agés där jag befinner mig i skrivandets stund. Därefter väntar ungefär en vecka på den spanska höghöjdsplatån. Enligt vad jag hört längs med vägen så innebär den sträckan absolut I N G E N T I N G förutom grusvägen man går på. Inte ett träd, inte ett berg, inte någonting, så långt ögat når.
Låter sådär...
Följande skrevs egentligen igår kväll men publiceras först nu på grund av internetproblem:
Som många av er redan vet så är jag sällan feg att yttra mig om det är så att jag för tillfället utstår någon form av fysisk smärta som jag tycker är värd lite sympati. Nu, när jag faktiskt har runt omkring 100 läsare att vända mig till, tänkte jag därför ta tillfället i akt och berätta om de kramper som jag erfarit en dryg vecka in på Caminon. Eller snarare, erbjuda en kort sumering av den mänskliga kroppens förmåga att anpassa sig och kommunicera! Det lät väl onekligen mer intressant?
Till att börja med kan jag berätta att jag igår bröt en dålig trend. Efter tre dagar hade jag tre blåsor, efter sex dagar sex blåsor. Igår, min sjunde dag, fick jag ingen ny och kunde dessutom konstatera att tre av blåsorna helt försvunnit. Av de andra är det egentligen bara en (på lilltån av alla ställen!) som besvärar mig. En fysisk seger!
Min femte dag fick jag dessutom problem med ett knä efter allt för många, långa och rullstensförsedda nedförsbackar. Dagen efter gick jag därför med lindat knä hela dagen och ifrågasatte stundtals om jag överhuvudtaget skulle fortsätta min vandring. Såväl psykiskt som fysiskt kändes det som att jag var redo att packa ihop och ge mig av hemåt igen.
Så blev dock inte fallet. Jag insåg under kvällen att alla, även de mest erfarna Camino-vandrarna, har ont och är trötta emellanåt. Varenda en har blåsor. Det handlar bara om att bilda en pakt med sin kropp om att göra detta tillsammans. Om jag lyssnar på vad den säger så ser den till att jag kommer dit jag vill i slutändan. Så igår gick jag och köpte mig en vandringsstav för att avlasta knät, framför allt i nedförsbackarna. Bästa investeringen hittills!
Igår kändes det plötsligt som att kroppen fattat vad det är vi håller på med och bestämde sig för att hjälpa till. Dagen gick i ett kick och jag traskade på i tre mil utan minsta problem. Som belöning fick jag en kortare dag idag, två mil, och en lång härlig siesta då jag var framme i staden Logroño redan vid 12:30.
Det är svårare än man tror att verkligen lyssna på kroppen och göra som den vill, men jag hoppas och tror att jag börjat förstå hur det ska gå till. Mitt stående mantra är en av få visdomar som jag bär med mig feån lumpen: Det gör ont att vara dum, det är dumt att vara lat! För mig innebär det kort och gått att om jag indrr min vandring tänker att jag borde göra någonting så måste jag också göra det. Drt kan vara att ta en paus, knyta om skon eller ändra om hela min packning. Vad det än är så vet jag att om jag INTE gör nåt åt det direkt så kommer det tillbaka tio gånger värre imorgon. Det gör ont att vara dum helt enkelt!
De senaste dagarna har förövrigt spenderats i riktiga vindistrikt. Logroño är huvudstaden i Rioja-distriktet. Fantastiskt att kunna gå in på valfri bar och beställa husets röda och veta att drt faktiskt odlats mindre än en km därifrån! Det har aldrig varit tydligare än häromdagen när jag vandrade ur ur staden Estella. Vanligtvis har varje by en liten fontän där pilgrimer kan fylla på sina vattenflaskor. I Estella har dock vinproducenterna gått ihop och byggt en vinfontän också, för att stärka pilgrimerna på deras långa resa. Ett beundransvärt initiativ må jag säga, även om ett glas vin klockan 07:30 inte var det jag mest av allt behövde för att underlätta min vandring!
Tills vidare, buen camino!
En tanke som slagit mig så här en vecka in på vandringen är hur många härliga människor som jag redan träffat. Det var visserligen en de saker jag förväntade mig av resan men det ha ändå visat sig på ett överraskande vis.
För det första för att det verkligen är människor från hela världen. Utöver alla möjliga europeer (med en viss överrepresentation fransoser, tyskar och holländare, som alltid..) så har jag mött till exempel mexikaner, koreaner och sydafrikaner. Till och med australiensarna flyger över hela halva jordklotet för att vandra Caminon! Att sitta om kvällarna och diskutera varför man är här eller bara prata strunt är både fascinerande och roligt!
Alla dessa kulturer medför även att språkförbistringarna kan bli markanta mellan varven, som när jag frågade en av koreanerna "What do you do back home?" och fick svaret "Yes, yes, exactly!".. Det är inte heller alltid helt enkelt att växla mellan engelska, franska, tyska och svenska. Efter en lång dags vandring händer det att hjärnan strejkar totalt och att man till exempel står och försöker beställa mat på svenska till en fullständigt oförstående spanjor. Det är inte lätt när det är svårt!
Det andra som har slagit mig vilka typer av människor det rör sig om som går här. Till min stora glädje har jag insett att Dde är helt vanliga människor, varenda en! Det enda som skiljer sig är möjligtvis att alla är både vänligare och mer hjälpsamma än vad som kanske är brukligt i övriga verkligheten. Inte en sur min, inte det minsta gnäll från något håll. Bara en enda gemensam känsla av att vi tillsammans ska hjälpa varandra till målet.
Jag kan även konstatra att jag sänker medelåldern betydligt längs med Caminon. De allra flesta är skulle någonstans mellan 40-60 år. Dessutom är de, till skillnad mot vad jag kanske trodde, inte alls några "övermänniskor" när det kommer till träning eller så. Med tanke på hur många ni är där hemma som sagt att ni gärna skulle vilja ta er ner hit och vandra Caminon så kan jag bara säga: Gör det! Det enda som skiljer er mot de som jag möter här nere är att de har gjort det möjligt för sig själva att vara här. Vissa i en vecka, andra i tre månader. Alla har de gjort det de känt har varit möjligt eller det de har velat. Så börja planera redan nu!
Dag 2 - 27,1 km (51,4 totalt)
Utöver första etappen, där valet är att stanna efter en mil eller fortsätta hela vägen över bergen, är valmöjligheterna längs med Caminon ganska stora. Oftast dyker det upp ett härberge eller annan boendeform inom fyra-fem km från varandra och det är i alla fall sällan över en mil mellan alternativen. Dag två erbjöd massor av sådana möjligheter men ändå valde jag att knata på så långt som möjligt. Efter en tuff förstadag kändes nämligen samma sträcka fast på flackare mark på förhand nästan löjligt lätt. Tänk så fel man kan ha..
Dagen började bra och jag kom iväg redan vid åtta efter en snabb frukost. Jag stannade dock redan efter tre km för att dricka kaffe och vakna lite. Underbart att vara i ett land där definitionen av en svart kaffe mer eller mindre är en espresso! Efter det fick jag dock upp tempot och gick i rask takt hela morgonen. Kroppen, som kändes stel och trög vid starten, blev ganska snabbt uppvärmd och protesterade inte värst mycket. Skönt för stunden, dumt för helheten skulle det visa sig..
Det sägs ju att Caminon är ett bra sätt att öka sin självinsikt och öppna sina ögon. Faktum är att jag redan två dagar in har kommit till en insikt om mig själv. Att kontrollera tävlingsmänniskan i mig och inte försöka pusha mig själv är mycket svårare än jag någonsin trott.. Flera gånger under andra dagens vandring kom jag på mig själv med att försöka öka takten, gå ikapp någon jag såg framför mig eller komma fram lite tidigare än vad jag först beräknat. Så otroligt korkat och ändå fantastiskt svårt att hantera!
Det högre tempot gjorde hur som helst att jag inte märkte hur blåsorna som bara antytt sin närvaro kvällen innan nu plötsligt markerade sina revir med full kraft. Det har jag istället fått märka desto mer efteråt! Dessutom sinade krafterna i takt med att solen steg och värmen kom vilket gjorde de sista km riktigt tuffa. Som tur var hade jag gott sällskap under långa stunder vilket underlättade färden. Mest tid spenderade jag med svenska Inger, en 50-årig arbetsterapeut från Östersund, och Johannes, en 40-årig dataingengör från Österrike. Båda startade samtidigt som jag från st JPdP och vi hade hälsat som hastigast tidigare. Våra samtalsämnen täckte allt från arbetliv, framtidsplaner och världspolitik till hundar och vikten av ett extra äpple i packningen. Underhållande och trevligt.
Trots att jag förmodligen skulle mått bättre av att stanna tidigare denna andra dag fanns det faktiskt en tanke bakom slutdestinationen. Sedan gammalt vet jag att oavsett vad jag gör fysiskt så är tredjedagen min svaga dag. Då kommer träningsverken och tröttheten med all kraft. Jag ville därför ha en kortare etapp min tredje dag och tyckte att Pamplona vore ett trevligt slutmål. Larosaña, en klassisk pilgrimsby med 200 åretruntboende, ligger bara 17 km från Pamplona och kändes därför som en ideal mellanstation. Trodde för övrigt aldrig att jag skulle kalla 17 km för en kort etapp..
Hur som helst lyckades jag efter många tunga steg nå Larosaña vid fyratiden och kvällen ägnades mest åt att slicka såren och umgås med övriga tappra vandrare. Bland annat åt jag middag i nästan två timmar med fyra fransoser som bara kunde franska. Två glas vin senare var vi alla rörande överens om allt vi pratade om! Språkgeni är bara förnamnet.. ;)
Dag 3 -15,8 km (67,2 totalt)
I skrivandets stund sitter jag alltså i den f a n t a s t i s k a staden Pamplona. Här har jag tagit mig en välbehövlig vilodag efter en fysiskt krävande start. Eftersom man bara får stanna en natt på härbergerna för pilgrimer har jag även "lyxat till det" genom att ta in på ett vanligt hostel. Aldrig har jag njutit så av att dela ett 6-bäddsrum! Bara att få sova ut imorse och ha hela dagen till att bara vila, strosa genom den vackra staden, sitta i skuggan av ett träd med ett glas rosé från trakten eller umgås med mina trevliga rumskamrater har varit en fröjd! Att gå har visserligen varit härligt - att inte gå likaså!
Tredje dagens vandring var relativt händelsefattigt förutom det faktum att blåsorna från dagen innan gjorde sig påminda. Trots ordentlig tejpning och noga omvårdnad sprack en av dem halvvägs vilket framtvingade ett längre stopp. Compeeden kom fram för första gången och läxan är förhoppningsvis lärd - gå l å n g s a m t och lyssna på din kropp! Smärtan i fötterna förde faktiskt med sig den positiva förändringen att jag tvingades ta det lugnt. Jag återgick till tempot från första dagen och började genast uppskatta vandringen betydligt mer igen. Jag visste ju att jag skulle komma fram tillslut så plötsligt blev resan återigen målet. Som det ska vara.
Det kändes som att jag belönades för denna förändring när jag kom fram till mitt hostel och precis som jag dumpat väskan på sängen hör min franska rumskompis Ludvig sätta på TV:n - han skulle titta på Everton - Liverpool! Lycka i sin renaste form ;) Detta medförde även att jag och Ludvig, inte helt otippat, snabbt blev goda vänner. Min franska har därmed blivit bättre för var dag på den här resan medan min spanska fortfarande är obefintligt.
För fotbollsintresserade (övriga kan skippa detta stycke) kan jag för övrigr berätta att Ludvig bland annat spelat i Tolouses fotbollsakadmie och just i detta nu provspelar för Ossasuna här i Pamplona. En av hans bästa vänner och fotbollskompisar från barnsben heter visst Hatem Ben-Arfa! Håll utkik för en liten kvick forward vid namn Ludvig Vitte i framtiden (passande namn b t w för er som kan er franska)!
Imorgon fortsätter jag på Caminon, hur långt har jag inte bestämt. Som sagt ska jag ta det lugnt och känna efter före. Eftersom jag för tillfället har fri tillgång till Wifi på hostelet får ni stå ut med de längre meddelandena just nu. Det finns ju så otroligt mycket att berätta redan så när jag väl börjar skriva går det inte att sluta.. Hittills har varje inlägg jag påbörjat varit tänkt att bara bli korta kommentarer. Begränsa mig skriftligt har, som många av er vet, aldrig varit min starka sida.. Jag kommer hur som helst försöka schemalägga några framtida (kortare) inlägg nu när jag kan, så fortsätt hålla utkik framöver! Bilder kommer upp i mån av tid, de senaste visas alltid högst upp till höger här i bloggen.
Tills vidare, ha det bäst!
Följande skrevs eg igår kväll men taskigt uppkoppling ledde till att det fick komma upp nu istället:
Äntligen igång och vandrandes! Ord kommer inte kunna beskriva det som jag upplevt dessa två dagar men jag ska göra ett kort försök! Till höger har ni även en del bilder som förhoppningsvis kan tillföra en del. Tyvärr har jag inte hunnit kommentera eller redigera alla, men ni får ta der ni får ;)
Efter en lång dags resande från London, via Bayonne till St Jean Pied de Port, fick jag äntligen känna på stämningen på Caminon. Ett besök på pilgrimsinformationen, där alla papper och övrig information fixas, följdes av en natt på ett pilgrimsvandrarhem från 1400-talet. Där möttes jag av en helt fantastiskt entusiastisk man vid namn Eric som genast fick mig att känna gästfriheten och välviljan som präglar vägen längs med hela denna vandring.
Dag 1, 27,1 km
Klockan ringde 0645 - vilket jag tyckte var hurtigt! Då hade flera redan varit uppe och iväg i över en timma! Det trots att det inte ljusnar förrän 0730. Efter en typiskt fransk frukost (baguette och kaffe) skulle jag just till att starta när byxirna gick sönder. Eller ja, jag skar upp bakfickan med kniv.. Var nämligen tvungen att komma åt plånboken som hölls fången av en dragkedja i baklås! Några välkomponerade stygn senare var klockan plötsligt 0830 och jag började gå samtidgt som solen sakta steg och daggen lättade.Underbart!
Efter ca en timmas promenad i rejäl uppförsbacke delade sig leden i en vacker (läs svår) och en trist (läs lätt) väg. Den senare finns egentligen bara till för dåligt väder, då den första vägen blir oframkomlig. Vädret var dock strålande och jag siktade på den vackra vägen. Synd bara att det tog en km innan jag insåg att min plan och verkligjeten inte stämde överens - jag hade svängt fel! Ännu tråkigare blev det då den extra km jag just gått varit kraftigt nerför, vilket ju hade den naturliga följden att vägen tillbaka var lika kraftigt uppför.. Pust!
Efter en mil (12 km med min lilla genväg) i aldrig sinande uppförsbacke kom jag så äntligen fram till ett café där det blev lunch. Här fanns även en del sovplatser och många var de som valde att avsluta första dagens etapp här. Det hade trots allt varit ca fyra timmars tuff klättring. Så klok var dock inte jag.. Fast besluten atr nå dagens slutmål Roncesvalles i Spanien, och därmed lämna pyreneerna bakom mig, övertalade jag mina motvilliga ben att fortsätta efter en dryg timmas lunch. Då hade jag 17 km klättring kvar att hantera. Kroppen kändes dock ganska pigg och jag var disciplinerad med att byta sockar varje timma, så timmarna efter lunch gick överaskande bra. Värmen gjorde sig dock påmind, gissningsvis 30 grader och inte ett moln! Som tur var blåste det en del och det fanns gott om små fontäner att fylla på med vatten vid.
Strax efter den spanska gränsen nådde jag tillsist dagens högsta punkt, 1450 m över havet. Det kan då vara värt att veta att St Jean Pied de Port ligger ungefär 100 m ö h.. En tuff utmaning som belönades med en obeskrivlig utsikt över den massiva begskedjan! Där, med 3,5 km kvar började dock det jobbigaste för dagen.. Jag skulle ner igen! Om någon sett Svärdet i stenen lika många gånger som jag så förstår den vad jag menar när jag säger att jag kände mig som vargen i filmen! Roncesvalles ligger 600 m ö h, så det var helt enkelt b r a n t! När benen dessutom fullkomligt saknade kraft och vant sig vid uppförsbackar blev det desto tuffare. Vandringen underlättades något genom att den gick genom ett otroligt landskap - tydligen Europas största sammanhängande björkskog (enligt ett Nya Zeeländskt par jag träffade)! Fötterna tog dock stryk och grunden till resans första blåsor lades här. Imorse hade tre tår fina vattenblåsor på undersisan på grund av friktionen av att glida neråt.
Väl framme välkomnades jag till ett härberge för pilgrimer som drivs av klostret i Roncesvalles (vilket i stort sett är allt som finns där). Tidigare erbjöd de tydligen ett sovrum med 120 bäddar i här. Sen i april har de dock ett sprillans nytt hus som hade allt man kunde önska sig. Rummet delades visserligen av 70 pers men man sov i små "kupéer" med fyra personer i varje. Helt perfekt! På grund av min sena start, ett relativt lugnt tempo samt min sightseeing på tu man hand kom jag fram ganska sent. Jag hann egentligen bara äta, duscha och tvätta lite kläder innan jag (och ljuset) slocknade vid tio.
Mer om mina upplevelser idag, personerna jag träffat och tankarna framöver får vänta till framtida blogginlägg. Då tillgången till wifi är begränsad har jag börjat skriva inläggen på telefonen för att sen lägga upp via usb vid händelse av en dator nånstans. Jag kan även utlova ett oväntat sidospår som bloggen kommer inta någon gång i framtiden! Vad och när det är får ni vackert vänta på.. Nu blir det sängen. God natt!
Inför min resa har det funnits många frågor och funderingar som snurrat i mitt huvud. En del har varit av rent praktisk och rationell natur, andra lite mer fritt spekulerande. Det som jag, tillsammans med tankar kring den fysiska utmaningen, mest frekvent har återkommit till har rört själva packningen. Vad tar man med sig på en 80-milavandring? Eller ännu viktigare - vad tar man INTE med sig? Jag återkommer lite längre ner till hur jag har resonerat kring detta. Men först en liten tankeställare som exempelvis Gunde Svan applicerade på femmilen:
Igår roade jag mig nämligen med att räkna ut hur många steg jag kommer ta på resan. Om min medelsteglängd är 75 cm (stämmer ganska bra) och jag "endast" går de 80 mil som den utmarkerade leden är så innebär det att jag totalt tar lite drygt en miljon steg innan jag är framme. Tänk er att jag tar med mig ett gram extra i min rygsäck, som jag i och med varje steg som jag tar automatiskt måste lyfta, innebär det sammanlagt ett ton onödig belastning på min kropp vid resans slut... Dags att sätta packningen på hård diet med andra ord!
Min tanke när jag packat har varit att enbart ta med det absolut mest nödvändiga. Om det är något som jag saknar eller som går sönder så har jag hört att de har affärer även i Spanien. Jag har haft två krav på alla kläder jag tagit med:
1. De ska vara lätta
2. De ska torka snabbt och transportera fukt effektivt
Jag räknar med att kunna handtvätta mina kläder varje dag och låta dem torka över natten. För att undvika skavsår och klara ösregn är sockar och kalsonger det enda jag tillåtit mig lite extra lyx (tre par av varje). Utöver det har jag dubbla uppsättningar t-shirts och underställströjor. För att hantera eventuell kyla eller blåst är det lager på lager-principen som gäller! Jag har till exempell ingen jacka med mig då de oftast blir för täta och dessutom väger en del. Istället har jag en träningströja som ytterplagg och en rejäl poncho för fösregnet som säkerligen dyker upp under vägens gång. Dessutom har jag både "under-t-shirts" (tighta fukttransporterande träningströjor) och "vanliga" träkings-t-shirts, vilket totat kan innebära fyra lager på överkroppen. I övrigt kommer jag gå i ett bar byxor med avtagbara ben och har med ett par extra träningsshorts och flipflops att använda på kvällarna när man gått färdigt.
Ryggsäcken som jag använder är en militärväska vid namn Stridssäck 2000. Den sväljer 35 liter och väger 1,3 kilo. Det kan tyckas i överkant när man ska jaga gram men i gengälld får man en fantastiskt bekväm och funktionell väska med många avlastningsmöjlugheter. Dessutom är den hela ett kilo lättare än den 50-liters Haglöfsväska jag först hade tänkt använda.
För att ytterligare spara vikt kommer min telefon få agera kamera under resan. Jag har därför med mig ett litet usb-minne för att kunna spara undan bilder allteftersom. Telefonen blir även min mp3-spelare och genomgående under resan är det ljudböcker som gäller om kvällarna! Endast guideboken och en liten anteckningsbok får ta extra utrymme utöver denna multimediamaskin. Jag hade även tänkt ta med ett minitangentbord att koppla till telefonen, för att kunna underhålla er med lite längre bloggmeddelanden, men tekniska problem och hård viktgräns satte stopp för det. Därmed blir det troligvis mer bilder, mindre text i framtiden! Detta inlägg är iofs skrivet på telefonen under flyget till London, så det går ju uppenbarligen att vara långrandig även på en touchscreen..
Det som väger mest i själva packningen (ja, jag har faktiskt vägt varenda pryl på en köksvåg...) är min sovsäck. Trots att det är en liten lättviktare drar den hela 800 gram. Hade jag gått lite tidigare på året så hade jag istället valt ett reselakan, men vad jag förstått så kommer det kunna bli ganska kallt om nätterna under oktober även i Spanien. Allt som allt väger min ryggsäck, så som jag kommer ha den packad när jag går, knappt sju kilo. Därpå tillkommer ca ett kilo med vatten och lite proviant. Åtta kilo, en miljon steg.. Frågan är om jag sållat tillräckligt!?
För den som är extra inresserad kommer här hela min packlista (det enda som saknas är en hatt mot sol och regn, men jag hoppas hitta en i London i väntan på mitt plan till St Jean Pied de Port):
l Flipflop l Skor l Vandringssockar (3) l Löparsockar (3) l Kalsonger (3) l Underställströja (2) l Underställbyxa l T-shirt över (2) l T-shirt under (2) l Delbara byxor l Träningsshorts l Tröja l Handskar l Balaclava l Poncho l Pannlampa l Handduk l Sovsäck l Första hjälpen l Fotvårdskit l Necessär l Vattenflaska (2 små) l Fickkniv l Kniv l Hänglås l Solglasögon l Telefon l Laddare l USB-minne l Pass l Plånbok l Bok l Anteckningsbok och penna
