Den 1/11/11 är ett datum jag förmodligen aldrig kommer att glömma. Inte nog med att det är så tacksamt symetriskt och enkelt, det var också dagen som jag satte två trötta fötter på torget utanför katedralen i Santiago de Compostella. Hur jag än försöker kommer jag omöjligen kunna beskriva allt jag kände just i den stunden. Glädje, stolthet och lättnad för att nämna några av alla känslor som välde genom kroppen. Ödjumkhet för att nämna en annan. Ödjmukhet inför all den historia som fanns på platsen, ödmjukhet inför den resa jag precis hade avslutad och ödmjukhet inför allt som jag har haft förmånen att uppleva de senase fem veckorna. Jag kände allt och inget, fylld av tankar och ändå en enda stor tomhet. Det var helt fantastiskt, långt mycket större än vad jag kanske hade trott på förhand. Att få dela stunden med pappa gjorde det dessutom så mycket finare.
Överhuvudtaget var sista dageb mycket speciell. Trots det ostadiga Galisiska vädret som gjort sig påminnt många gånger den senaste tiden fick jag till exempel avsluta min resa som den började, i strålande solsken och lagom temperatur. Det kändes på något vis som ett sätt för Caminon att tacka för sig och gjorde genast att de regniga dagarna före (och efter) den sista dagen endast blev en händelse i marginalen. Dagen till ära gick jag dessutom helt utan tejp på fötterna - första gången sedan dag ett! Utöver det så var de 18 km som var kvar att vandra förmodligen de lättaste på hela resan. Inte för att terrängen var annorlunda eller avståndet kortare än andra dagar utan endast för att jag försökte att njuta av varje steg jag tog. Att de sista fem faktiskt kunna se Santiago hjälpte bara till och gjorde den avslutande branten ner mot stan riktigt behaglig.
Väl framme och hyfsat landad i hela upplevelsen hände ytterligare en fantastisk sak. Det visade sig nämligen att de allra flesta som jag umgåtts med mycket under min resa också befann sig i Santiago just denna dag. Då den 1/11 är Allahelgona här nere är det nämligen många som siktat på att komma fram just då. Såväl personer som jag började tillsammans med från St Jean PdP och sedan inte sett på flera veckor som de som jag gått mycket med mot slutet var här och vart jag än gick träffade jag npgon bekant. Kvällen blev därför lång och avskeden många.
En sak är i alla fall säker - jag har verkligen haft tur med alla dessa underbara människor som jag fått lära känna på Caminon! Många kommer jag förmodligen aldrig se igen, några kanske jag kommer kunna behålla kontakte med. Oavsett så har de förgyllt min vandring.
Jag återkommer snart med ett avslutande (det vet man ju aldrig.. Kanske vill skriva mer!) inlägg om Caminon, mina upplevelser och en statistisk sammanställning över min resa. Just nu ville jag dock bara dela med mig av detta, för mig unika, ögonblick.
På återskrivande/läsande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar