Det gör ont att vara dum..

Följande skrevs egentligen igår kväll men publiceras först nu på grund av internetproblem:

Som många av er redan vet så är jag sällan feg att yttra mig om det är så att jag för tillfället utstår någon form av fysisk smärta som jag tycker är värd lite sympati. Nu, när jag faktiskt har runt omkring 100 läsare att vända mig till, tänkte jag därför ta tillfället i akt och berätta om de kramper som jag erfarit en dryg vecka in på Caminon. Eller snarare, erbjuda en kort sumering av den mänskliga kroppens förmåga att anpassa sig och kommunicera! Det lät väl onekligen mer intressant?

Till att börja med kan jag berätta att jag igår bröt en dålig trend. Efter tre dagar hade jag tre blåsor, efter sex dagar sex blåsor. Igår, min sjunde dag, fick jag ingen ny och kunde dessutom konstatera att tre av blåsorna helt försvunnit. Av de andra är det egentligen bara en (på lilltån av alla ställen!) som besvärar mig. En fysisk seger!

Min femte dag fick jag dessutom problem med ett knä efter allt för många, långa och rullstensförsedda nedförsbackar. Dagen efter gick jag därför med lindat knä hela dagen och ifrågasatte stundtals om jag överhuvudtaget skulle fortsätta min vandring. Såväl psykiskt som fysiskt kändes det som att jag var redo att packa ihop och ge mig av hemåt igen.
Så blev dock inte fallet. Jag insåg under kvällen att alla, även de mest erfarna Camino-vandrarna, har ont och är trötta emellanåt. Varenda en har blåsor. Det handlar bara om att bilda en pakt med sin kropp om att göra detta tillsammans. Om jag lyssnar på vad den säger så ser den till att jag kommer dit jag vill i slutändan. Så igår gick jag och köpte mig en vandringsstav för att avlasta knät, framför allt i nedförsbackarna. Bästa investeringen hittills!

Igår kändes det plötsligt som att kroppen fattat vad det är vi håller på med och bestämde sig för att hjälpa till. Dagen gick i ett kick och jag traskade på i tre mil utan minsta problem. Som belöning fick jag en kortare dag idag, två mil, och en lång härlig siesta då jag var framme i staden Logroño redan vid 12:30.

Det är svårare än man tror att verkligen lyssna på kroppen och göra som den vill, men jag hoppas och tror att jag börjat förstå hur det ska gå till. Mitt stående mantra är en av få visdomar som jag bär med mig feån lumpen: Det gör ont att vara dum, det är dumt att vara lat! För mig innebär det kort och gått att om jag indrr min vandring tänker att jag borde göra någonting så måste jag också göra det. Drt kan vara att ta en paus, knyta om skon eller ändra om hela min packning. Vad det än är så vet jag att om jag INTE gör nåt åt det direkt så kommer det tillbaka tio gånger värre imorgon. Det gör ont att vara dum helt enkelt!

De senaste dagarna har förövrigt spenderats i riktiga vindistrikt. Logroño är huvudstaden i Rioja-distriktet. Fantastiskt att kunna gå in på valfri bar och beställa husets röda och veta att drt faktiskt odlats mindre än en km därifrån! Det har aldrig varit tydligare än häromdagen när jag vandrade ur ur staden Estella. Vanligtvis har varje by en liten fontän där pilgrimer kan fylla på sina vattenflaskor. I Estella har dock vinproducenterna gått ihop och byggt en vinfontän också, för att stärka pilgrimerna på deras långa resa. Ett beundransvärt initiativ må jag säga, även om ett glas vin klockan 07:30 inte var det jag mest av allt behövde för att underlätta min vandring!

Tills vidare, buen camino!