Det gör ont att vara dum..

Följande skrevs egentligen igår kväll men publiceras först nu på grund av internetproblem:

Som många av er redan vet så är jag sällan feg att yttra mig om det är så att jag för tillfället utstår någon form av fysisk smärta som jag tycker är värd lite sympati. Nu, när jag faktiskt har runt omkring 100 läsare att vända mig till, tänkte jag därför ta tillfället i akt och berätta om de kramper som jag erfarit en dryg vecka in på Caminon. Eller snarare, erbjuda en kort sumering av den mänskliga kroppens förmåga att anpassa sig och kommunicera! Det lät väl onekligen mer intressant?

Till att börja med kan jag berätta att jag igår bröt en dålig trend. Efter tre dagar hade jag tre blåsor, efter sex dagar sex blåsor. Igår, min sjunde dag, fick jag ingen ny och kunde dessutom konstatera att tre av blåsorna helt försvunnit. Av de andra är det egentligen bara en (på lilltån av alla ställen!) som besvärar mig. En fysisk seger!

Min femte dag fick jag dessutom problem med ett knä efter allt för många, långa och rullstensförsedda nedförsbackar. Dagen efter gick jag därför med lindat knä hela dagen och ifrågasatte stundtals om jag överhuvudtaget skulle fortsätta min vandring. Såväl psykiskt som fysiskt kändes det som att jag var redo att packa ihop och ge mig av hemåt igen.
Så blev dock inte fallet. Jag insåg under kvällen att alla, även de mest erfarna Camino-vandrarna, har ont och är trötta emellanåt. Varenda en har blåsor. Det handlar bara om att bilda en pakt med sin kropp om att göra detta tillsammans. Om jag lyssnar på vad den säger så ser den till att jag kommer dit jag vill i slutändan. Så igår gick jag och köpte mig en vandringsstav för att avlasta knät, framför allt i nedförsbackarna. Bästa investeringen hittills!

Igår kändes det plötsligt som att kroppen fattat vad det är vi håller på med och bestämde sig för att hjälpa till. Dagen gick i ett kick och jag traskade på i tre mil utan minsta problem. Som belöning fick jag en kortare dag idag, två mil, och en lång härlig siesta då jag var framme i staden Logroño redan vid 12:30.

Det är svårare än man tror att verkligen lyssna på kroppen och göra som den vill, men jag hoppas och tror att jag börjat förstå hur det ska gå till. Mitt stående mantra är en av få visdomar som jag bär med mig feån lumpen: Det gör ont att vara dum, det är dumt att vara lat! För mig innebär det kort och gått att om jag indrr min vandring tänker att jag borde göra någonting så måste jag också göra det. Drt kan vara att ta en paus, knyta om skon eller ändra om hela min packning. Vad det än är så vet jag att om jag INTE gör nåt åt det direkt så kommer det tillbaka tio gånger värre imorgon. Det gör ont att vara dum helt enkelt!

De senaste dagarna har förövrigt spenderats i riktiga vindistrikt. Logroño är huvudstaden i Rioja-distriktet. Fantastiskt att kunna gå in på valfri bar och beställa husets röda och veta att drt faktiskt odlats mindre än en km därifrån! Det har aldrig varit tydligare än häromdagen när jag vandrade ur ur staden Estella. Vanligtvis har varje by en liten fontän där pilgrimer kan fylla på sina vattenflaskor. I Estella har dock vinproducenterna gått ihop och byggt en vinfontän också, för att stärka pilgrimerna på deras långa resa. Ett beundransvärt initiativ må jag säga, även om ett glas vin klockan 07:30 inte var det jag mest av allt behövde för att underlätta min vandring!

Tills vidare, buen camino!

Vägen för de vanliga?

En tanke som slagit mig så här en vecka in på vandringen är hur många härliga människor som jag redan träffat. Det var visserligen en de saker jag förväntade mig av resan men det ha ändå visat sig på ett överraskande vis.

För det första för att det verkligen är människor från hela världen. Utöver alla möjliga europeer (med en viss överrepresentation fransoser, tyskar och holländare, som alltid..) så har jag mött till exempel mexikaner, koreaner och sydafrikaner. Till och med australiensarna flyger över hela halva jordklotet för att vandra Caminon! Att sitta om kvällarna och diskutera varför man är här eller bara prata strunt är både fascinerande och roligt!

Alla dessa kulturer medför även att språkförbistringarna kan bli markanta mellan varven, som när jag frågade en av koreanerna "What do you do back home?" och fick svaret "Yes, yes, exactly!".. Det är inte heller alltid helt enkelt att växla mellan engelska, franska, tyska och svenska. Efter en lång dags vandring händer det att hjärnan strejkar totalt och att man till exempel står och försöker beställa mat på svenska till en fullständigt oförstående spanjor. Det är inte lätt när det är svårt!

Det andra som har slagit mig vilka typer av människor det rör sig om som går här. Till min stora glädje har jag insett att Dde är helt vanliga människor, varenda en! Det enda som skiljer sig är möjligtvis att alla är både vänligare och mer hjälpsamma än vad som kanske är brukligt i övriga verkligheten. Inte en sur min, inte det minsta gnäll från något håll. Bara en enda gemensam känsla av att vi tillsammans ska hjälpa varandra till målet.

Jag kan även konstatra att jag sänker medelåldern betydligt längs med Caminon. De allra flesta är skulle någonstans mellan 40-60 år. Dessutom är de, till skillnad mot vad jag kanske trodde, inte alls några "övermänniskor" när det kommer till träning eller så. Med tanke på hur många ni är där hemma som sagt att ni gärna skulle vilja ta er ner hit och vandra Caminon så kan jag bara säga: Gör det! Det enda som skiljer er mot de som jag möter här nere är att de har gjort det möjligt för sig själva att vara här. Vissa i en vecka, andra i tre månader. Alla har de gjort det de känt har varit möjligt eller det de har velat. Så börja planera redan nu!

För fort fram och välbehövlig vila

Dag 2 - 27,1 km (51,4 totalt)
Utöver första etappen, där valet är att stanna efter en mil eller fortsätta hela vägen över bergen, är valmöjligheterna längs med Caminon ganska stora. Oftast dyker det upp ett härberge eller annan boendeform inom fyra-fem km från varandra och det är i alla fall sällan över en mil mellan alternativen. Dag två erbjöd massor av sådana möjligheter men ändå valde jag att knata på så långt som möjligt. Efter en tuff förstadag kändes nämligen samma sträcka fast på flackare mark på förhand nästan löjligt lätt. Tänk så fel man kan ha..

Dagen började bra och jag kom iväg redan vid åtta efter en snabb frukost. Jag stannade dock redan efter tre km för att dricka kaffe och vakna lite. Underbart att vara i ett land där definitionen av en svart kaffe mer eller mindre är en espresso! Efter det fick jag dock upp tempot och gick i rask takt hela morgonen. Kroppen, som kändes stel och trög vid starten, blev ganska snabbt uppvärmd och protesterade inte värst mycket. Skönt för stunden, dumt för helheten skulle det visa sig..

Det sägs ju att Caminon är ett bra sätt att öka sin självinsikt och öppna sina ögon. Faktum är att jag redan två dagar in har kommit till en insikt om mig själv. Att kontrollera tävlingsmänniskan i mig och inte försöka pusha mig själv är mycket svårare än jag någonsin trott.. Flera gånger under andra dagens vandring kom jag på mig själv med att försöka öka takten, gå ikapp någon jag såg framför mig eller komma fram lite tidigare än vad jag först beräknat. Så otroligt korkat och ändå fantastiskt svårt att hantera!

Det högre tempot gjorde hur som helst att jag inte märkte hur blåsorna som bara antytt sin närvaro kvällen innan nu plötsligt markerade sina revir med full kraft. Det har jag istället fått märka desto mer efteråt! Dessutom sinade krafterna i takt med att solen steg och värmen kom vilket gjorde de sista km riktigt tuffa. Som tur var hade jag gott sällskap under långa stunder vilket underlättade färden. Mest tid spenderade jag med svenska Inger, en 50-årig arbetsterapeut från Östersund, och Johannes, en 40-årig dataingengör från Österrike. Båda startade samtidigt som jag från st JPdP och vi hade hälsat som hastigast tidigare. Våra samtalsämnen täckte allt från arbetliv, framtidsplaner och världspolitik till hundar och vikten av ett extra äpple i packningen. Underhållande och trevligt.

Trots att jag förmodligen skulle mått bättre av att stanna tidigare denna andra dag fanns det faktiskt en tanke bakom slutdestinationen. Sedan gammalt vet jag att oavsett vad jag gör fysiskt så är tredjedagen min svaga dag. Då kommer träningsverken och tröttheten med all kraft. Jag ville därför ha en kortare etapp min tredje dag och tyckte att Pamplona vore ett trevligt slutmål. Larosaña, en klassisk pilgrimsby med 200 åretruntboende, ligger bara 17 km från Pamplona och kändes därför som en ideal mellanstation. Trodde för övrigt aldrig att jag skulle kalla 17 km för en kort etapp..

Hur som helst lyckades jag efter många tunga steg nå Larosaña vid fyratiden och kvällen ägnades mest åt att slicka såren och umgås med övriga tappra vandrare. Bland annat åt jag middag i nästan två timmar med fyra fransoser som bara kunde franska. Två glas vin senare var vi alla rörande överens om allt vi pratade om! Språkgeni är bara förnamnet.. ;)

Dag 3 -15,8 km (67,2 totalt)
I skrivandets stund sitter jag alltså i den f a n t a s t i s k a staden Pamplona. Här har jag tagit mig en välbehövlig vilodag efter en fysiskt krävande start. Eftersom man bara får stanna en natt på härbergerna för pilgrimer har jag även "lyxat till det" genom att ta in på ett vanligt hostel. Aldrig har jag njutit så av att dela ett 6-bäddsrum! Bara att få sova ut imorse och ha hela dagen till att bara vila, strosa genom den vackra staden, sitta i skuggan av ett träd med ett glas rosé från trakten eller umgås med mina trevliga rumskamrater har varit en fröjd! Att gå har visserligen varit härligt - att inte gå likaså!

Tredje dagens vandring var relativt händelsefattigt förutom det faktum att blåsorna från dagen innan gjorde sig påminda. Trots ordentlig tejpning och noga omvårdnad sprack en av dem halvvägs vilket framtvingade ett längre stopp. Compeeden kom fram för första gången och läxan är förhoppningsvis lärd - gå l å n g s a m t och lyssna på din kropp! Smärtan i fötterna förde faktiskt med sig den positiva förändringen att jag tvingades ta det lugnt. Jag återgick till tempot från första dagen och började genast uppskatta vandringen betydligt mer igen. Jag visste ju att jag skulle komma fram tillslut så plötsligt blev resan återigen målet. Som det ska vara.

Det kändes som att jag belönades för denna förändring när jag kom fram till mitt hostel och precis som jag dumpat väskan på sängen hör min franska rumskompis Ludvig sätta på TV:n - han skulle titta på Everton - Liverpool! Lycka i sin renaste form ;) Detta medförde även att jag och Ludvig, inte helt otippat, snabbt blev goda vänner. Min franska har därmed blivit bättre för var dag på den här resan medan min spanska fortfarande är obefintligt.

För fotbollsintresserade (övriga kan skippa detta stycke) kan jag för övrigr berätta att Ludvig bland annat spelat i Tolouses fotbollsakadmie och just i detta nu provspelar för Ossasuna här i Pamplona. En av hans bästa vänner och fotbollskompisar från barnsben heter visst Hatem Ben-Arfa! Håll utkik för en liten kvick forward vid namn Ludvig Vitte i framtiden (passande namn b t w för er som kan er franska)!

Imorgon fortsätter jag på Caminon, hur långt har jag inte bestämt. Som sagt ska jag ta det lugnt och känna efter före. Eftersom jag för tillfället har fri tillgång till Wifi på hostelet får ni stå ut med de längre meddelandena just nu. Det finns ju så otroligt mycket att berätta redan så när jag väl börjar skriva går det inte att sluta.. Hittills har varje inlägg jag påbörjat varit tänkt att bara bli korta kommentarer. Begränsa mig skriftligt har, som många av er vet, aldrig varit min starka sida.. Jag kommer hur som helst försöka schemalägga några framtida (kortare) inlägg nu när jag kan, så fortsätt hålla utkik framöver! Bilder kommer upp i mån av tid, de senaste visas alltid högst upp till höger här i bloggen.

Tills vidare, ha det bäst!