Slutet nära!

Plötsligt vände allt. Kanske var det min förbättrade karma, kanske min nyfunna insikt om det fina med att ta det lugnt. Kanske var det bara dags. Hur som helst så har dagarna sen jag blev frisk bara rusat förbi och plötsligt har jag insett att vandringen snart är över. Nu är det bara 21 mil kvar till Santiago. Sorgligt och härligt på samma gång! Kroppen har känts fantastisk och jag har varit duktig på att gå lugnt och njuta av vägen. Så oerhört härligt att kunna gå igen!

Efter León har landskapet återigen blivit fantastiskt vackert och vandringen har återigen känts spännande och rolig. Dels för att kroppen fick vila några dagar, vilket gjorde mig hel men rastlös. Dels för att naturen i sig har haft otroligt mycket att bjuda på igen. Hösten har även kommit ikapp oss, med frost om mornarna och färgsprakande lövträd omkring oss. Härligt! Mindre härligt är det väl då att det även innebär regn, regn och åter regn enligt prognoserna. Under dagens vandring åkte faktisk ponchon fram för första gången. Jag valde dock att se det positivt då det även innebar att jag från och med nu har använt precis allt i min packning! Det utan att egentligen ha saknat något.. Optimalt sa Bull!

Häromdagen klättrade jag förresten upp för den högsta punkten längs med hela Caminon, 1515 m ö h, och imorgon bestigs det sista berget innan Santiago. De senaste dagarna har verkligen bjudit på fantastiska utsikter! Fast Pyrenéerna är ortfarande nummer ett ur den aspekten förståss.. När detta berg också är passerat återstår endast relativt snäll vandring hela vägen in till målet. Det ska förhoppningsvis bli behagligt. Dessutom ska jag möta upp pappa inför den sista etappen vilket ska bli väldigt kul! Vi ska mötas i staden Sarria som är en vanlig startpunkt för många pilgrimer. Från Sarria är det nämligen tio mil kvar till Santiago och att gå denna strecka är det enda kravet som finns för att få det officiella Camino-intyget. Går man endast de sista 9,9 milen (eller tio mil av någon annan del av Caminon) blir alltså inga synder förlåtna och allt är förgäves. Typ. Man undrar ju vad jag har sysslat med fram tills nu egentligen?

Tänkte avslutningsvis bjuda på en passande Camino-låt som med jämna mellanrum poppar upp i mitt huvud när jag går (ni går själva gissa varför). Är jag ensam kan jag rent av brista ut i en vers eller två. En underbar blueslåt av en stor gitarrist som tyvärr vandrat vidare på nya vägar:

Ha det fint!