Caminofilosofi

Under mina vandringar på Caminon har jag onekligen mycket tid för mig själv, särskillt då jag föredrar att gå själv till stora delar. Vissa dagar blir därmed fyllda av kreativitet, vardagsfilosofi och självransakan medan andra ägnas åt betydligt mer världsliga tankar (som till exempel att på minuten försöka beräkna när jag får ställa mig i nästa dusch, vilket oftast är mycket svårt..). Jag tänkte dock dela med mig av en tankebana av det mer vardagsfilosofiska slaget, som jag ofta återkommer till och som byggts på allteftersom jag vandrat. Fyll gärna på om ni kommer på fler aspekter!

Trots att det kanske är en sliten klyscha så roar jag mig nämligen ofta med att väva in mina erfarenheter från Caminon i metaforen med livet som en väg vi alla vandrar. Här är några av de lärdomar Caminon har bidragit med hittills (personer känsliga för klishéer och floskler varnas):

° Ha inte för bråttom. Vi kommer alla komma fram till samma slut så småningom och den som stressar både missar stora delar av resan och når slutet tidigare..

°Det är inte så mycket destinationerna och händelserna längs med vägen som personerna du delar dem med som gör din resa unik och som du minns i efterhand.

°Resan kan visserligen göras både lättare och roligare med rätt sällskap men det enda du kan veta säkert är att det endast är med dig själv som du kommer ha sällskap hela vägen. Gå därför inte i någon annans tempo, lyssna på dig själv och och se till att trivas i sällskap med dig själv.

° Att veta vart du vill är ett måste för att veta vilken väg att gå. Viktigast av allt är dock att börja gå överhuvudtaget - med bara planering kommer du aldrig till ditt mål oavsett.

° Blir du någonsin osäker på vägen eller rädd att du gått vilse, stanna och se dig om efter tecken. De finns nästan alltid där om du bara tittar tillräckligt noga. Gör det inte det kan du alltid gå tillbaka till den plats där du senast visste var du var alternativt fråga någon som vet vart du ska.

° Att planera resan i förväg kan underlätta vissa delar men också omintetgöra många möjligheter och upplevelser.

° Njut av resan, sällskapet och upplevelsen där du är. Tiden på vägen är begränsad och du vet aldrig när någonting händer som leder er på olika vägar, förändrar eller rent av avbryter resan för dig eller någon i din omgivning.

Dag 15 och klar för EM!

Återigen lovade den spanska internetuppkopplingen mer än den höll varför följande meddelande är hela två dagar försenat. Kanske inte så märkligt när det till och med har varit tre dagar mellan uttagsautomaten den senaste tiden.. Så backa bak två dagar när ni läser följande:

Då de senaste dagarna varit helt smärtfria (eller så smärtfria som två-tre mil om dagen någonsin blir det vill säga..) börjar det äntligen kännas som att min skalle, min kropp och Caminon börjar jobba åt samma håll. Vägen är vacker, vandringen härlig, vädret fantastiskt och sällskapet underbart. Kort och gott flyger dagarna fram för tillfället och om ungefär två till är jag redan halvvägs! Det går förvisso inte en dag utan att jag tänker på hur skönt det ska bli att komma fram, men i och med att jag vet hur "fort" det kommer att gå försöker jag verkligen njuta maximalt här och nu. En sak har jag dock bestämt - när jag kommer hem ska jag köra bil!

Häromdagen lämnade jag ytterligare en fantastisk stad bakom mig, denna gång vid namn Burgos. Besöket där sammanföll lämpligt nog med att dagen efter var en spansk helgdag vilket imnebar rejäl feststämning i hela staden. Jag och några av mina följeslagare de senaste dagarna valde därför att ta en välförtjänt utekväll i staden och endast gå en mil dagen efter. Min kväll inleddes dock ensam på en uteservering med radiosporten i öronen och alla tankar fokuserade på Råsunda och Sverige - Holland. De stackars spanjorerna måste tänkt att Caminon knäckt ännu en pilgrim när det vid ett bord sitter en ensam stackare som antingen jublar högt, klappar händer och sträcker armarna i luften eller suckar djupt, livlöst sjunker ihop i en liten hög och lägger huvudet på bordet. Däremellan sliter han sitt hår och biter ner naglarna till knogarna. Ett uppenbart nervsammanbrott! Vilket det ju nästan var också.. Men så lyrisk jag var resten av kvällen! Holländarna och portugiserna i mitt sällskap var dock mindre nöjda.. (För er som mot all förmodan missat det eller inte förstår vad jag pratar om så var det alltså landskamp mellan Sverige - Holland i fotboll, det var minst sagt spännande, vi vann, vi får spela EM, vi är nöjda och glada. Portugal tvingas på grund av detta spela utslagsmatch för att ta sig vidare, de är inte nöjda och glada. Holländarna får visserligen också spela EM men är ändå inte nöjda och glada då de rent generellt inte tycker om att förlora i fotboll.)

Som jag skrivit tidigare så markerar Burgos även början på den spanska höghöjdsplatån Meseta. De första tre milen på denna höll precis vad den lovade - vindlande grusvägar, åkerlandskap så långt ögat når och absolut ingenting annat. Dock innebär det i alla fall att själva vandringen är ganska snäll. Skönt det. Dessutom har härbergerna jag bott på här varit de bästa hittills. Det sista kan jag i och för sig tacka en av alla de som jag lärt känna hittills på resan för. Pedro da Silva från portugal, f d extreme freerider-snowboardåkare, numera PR-ansvarig för snowboardens världscup och dessutom proffsfotograf, går Caminon för fjärde gången. De tidigare tre gångerna har han dessutom gått till Santiago och tillbaka. Han har helt enkelt koll på var man ska stanna och inte. Praktiskt minst sagt! Dessutom är han rätt underhållande sällskap som ständigt berättar den ena rövarhistorien efter den andra från sitt RedBull- och adrenalinpumpande liv. Det kan vara ganska skönt efter några långa timmar på slätten..

Nedan ser ni mig och Pedro vid dagens härberge, det kanske säger tillräckligt om varför jag tagit rygg på honom ;) Katedralen finns i Burgos, är från 1200-taler och utgjorde min utsikt från uteserveringen under tiden jag lyssnade på matchen. Praktiskt när slutminuterna närmade sig och bönerna till högre makter kom allt tätare..

En tredjedel avklarad!

Idag passerade jag en magisk skylt (se nedan) som påminde mig om att jag faktiskt kommit en bra bit på vägen. Jag har passerat den första tredjedelen av Caminon! Det fick mig att känna mycket - såväl positiva som negativa känslor. Jag kände glädje och stolthet över prestationen hittills och över allt jag fått vara med om på vägen. Samtidigt insåg jag att det är en bra bit kvar att vandra innan jag är framme. Det gjorde mig först trött och fick mig nästan att vilja sätta mig på första bästa buss hemåt. Nästan direkt efteråt vände dock den tanken till något positivt - tänk vad mycket mer jag har att uppleva innan denna fantastiska resa är över!

Appropå buss så fick jag faktiskt ge upp inför min kropps protester här om dagen och sätta mig på bussen mellan två etapper. De två milen mellan Najera och Santa Domingo, som normalt hade tagit mig cirka sex timmar atr gå, tog 20 minuter med bussen och kostade mig 14 kr. Det sätter onekligen saker och ting på sin spets..

Att ta bussen kan jag utan tvekan säga var det smartaste jag gjort hittills på Caminon! Trots det tog det emot att fatta beslutet. För mig var det enkelt - jag är här för att gå, därmed blir det som att fuska. Det spelade ingen roll vad min kropp försökte säga. Antingen så klarar jag det eller så klarar jag det inte. Det fanns inga mellanting. Så när min kropp (läs inflamerad hälsena) helt enkelt vägrade ytterligare vandring fick jag tillslut gå till botten med min inställning istället.

Efter en hel kvälls funderande kring mitt dilemma insåg jag plötsligt hur enkelt det hela var. Hur banalt det än må låta så var det som en ögonöppnare för mig: Jag är här för upplevelsen som Caminon erbjuder. Vandringen är alltså ett medel, inte ett mål. För att vandringen (och Caminon) skall kunna ge mig någonting måste jag ju därför se till att njuta längs med vägen och göra det på mina villkor. Sättet att göra det är inte att hela tiden pusha mig och försöka ta reda på vad jag är fysiskt kapabel till. Det är tvärtom, att njuta av varje steg.

Efter en bussfärd och ett par dagar i lugnare tempo och kortare etapper (samt en massa ibuprofen i gel- och tablettform) har hälsenat nu börjat skärpa till sig. Idag var faktiskt en av de bästa dagarna hittills ur vandringsaynpunkt från min sida, näst intill helt smärtfri och 28 km i vackert skogslandskap. Och jag njöt av varje (smärtfritt) steg!

Imorgon bär det av till staden Burgos, cirka 21 km från byn Agés där jag befinner mig i skrivandets stund. Därefter väntar ungefär en vecka på den spanska höghöjdsplatån. Enligt vad jag hört längs med vägen så innebär den sträckan absolut I N G E N T I N G förutom grusvägen man går på. Inte ett träd, inte ett berg, inte någonting, så långt ögat når.
Låter sådär...