Med bara några få mil kvar att traska kan jag i alla fall konstatera en sak - Caminon upphör aldrig att förvåna! Sen det senaste inlägget har jag till exempel haft mina första dagar regn. Det har jag visserligen varit förberedd på och rent av väntat på bra länge nu, men när skyarna väl öppnade sig var det som att hela höstens uteblivna regn kom på en gång. Spanjorerna var säkert nöjda, torkan har varit enorm här nere och skogsbränder har rent av härjat lite överallt det senaste, men personligen tycker jag att det gärna kunde fått vänta nån vecka till. Det enda uppehållet som blev under fem blöta dagar var när skyfallet istället övergick till snö. Jag kan jag säga att jag var lagom nöjd över att se det vita pulvret lägga sig centimeterdjupt på kvällen, de svenska vibbarna till trots. Därmed har jag upplevt såväl högsommar som höst och vinter här på Caminon - allt inom loppet av några veckor.
De kraftiga väderomslagen borde visserligen varit väntade i och med att jag nyligen tog mig in i Galicien. Inte nog med att det är Spaniens bördigaste (läs blötaste) område, oktober är dessutom deras regnigaste månad. Jag kanske borde ha läst på mer innan resan? Det samma kände nog pappa när jag mötte upp honom för några dagar sedan. Beslutet att lämna solen där hemma för att istället uppleva regnet på Caminon var väl inget han var jättenöjd med efter första dagens vandring. Han gjorde dock som vi andra, bet ihop, blev blöt och satte den ena foten framför den andra. Väl framme första dageb hade vi faktiskt tagit oss ungefär 25 km, upp och ner för geggiga backar och blöta stigar. Ingen dålig förstadag för en Caminonovis precis..
Utöver sällskapet finns det för övrigt ytterligare en solklar fördel med att gå tillsammans med pappa - min boendestandard har onekligen höjts något det senaste! Vi kom nämligen överens om att det var bättre för båda att jag bor med honom än att han bor med mig, det vill säga att vi bor på hotell istället för härbärgen. Nej, jag var inte svårövertalad..
Ytterligare en intressant iaktagelse från dagarna med pappa: han har samma problem som jag hade tidigare. När vi går tillsammans är det, tro det eller ej, jag som hela tiden måste säga till honom att "Nu går du för fort!" eller fråga "Vart har du brottom nu?". Så fort vi börjar gå sätter han nämligen av i vanligt promenadtempo, som man går om man har ett ärende eller så. Dessutom vill han hela tiden öka farten så fort han får syn på en ny ryggsäck framför oss. Arv eller miljö, det vet jag inte, men oavsett så fungerar det liksom inte här på Caminon. Om man hoppas på att gå flera mil om dagen varje dag är det helt enkelt långa, långsamma steg som gäller.
När vi börjar gå imorgon har vi cirka 51 km kvar till Santiago. En obeskrivligt skön känsla att se målet så nära! Att passera skylten där det stod 79 km kvar till Santiago och veta att jag också sett en skylt där det stod 790 km kvar var ren och skär lycka! Planen är att göra de sista dagarna i ett lugnt tempo och dela upp slutstreckan på tre dagar. Ren lyx kan man säga. Det enda sorgliga med att slå av på takten mot slutet är att jag därmed också tvingas ta adjö av många av de som jag gått med den senaste tiden. Tråkigt, men onekligen en del av Caminon. Längs med vägen har jag träffat många intressanta människor, en del fantastiska följeslagare och ett fåtal som jag hoppas få behålla kontakten med även i framtiden. Om så blir fallet återstår att se, men tiden tillsammans kommer jag i alla fall aldrig att glömma!
Nästa inlägg kanske blir ifråm Santiago - även det återstår att se!
Tills dess - ha det bäst!
