Det har onekligen funnits ljusa och mindre ljusa stunder längs med Caminon hittills. Senast jag skrev hade jag till exempel just haft några av de skönaste dagarna rent vandringsmässigt på resan och redan tidigt upplevde jag de vackraste vyerna jag sett, kanske någonsin. Däremellan hade jag några jobbiga dagar med krånglande knä och mängder med blåsor men var fortfarande vid gott mod. De senaste dagarna har jag däremot varit nära att packa ihop och åka hem på riktigt. De har utan tvekan varit de jobbigaste dagarna hittills och förhoppningsvis även framöver!
För fyra dagar sedan kändes hela kroppen fantastisk och jag traskade glatt 27 km på fyra timmar! Dagen efter kunde jag knappt ta mig 17 km på hela dagen. Jag trodde så klart att det var för att jag tagit ut mig dagen innan, men icke. Väl framme upptäckte jag att det som jag under dagen trott bara var en smärtande blåsa under vänsterfoten egentligen var en infektion i trampdynan och stortån. Till det tillkom dessutom en släng feber från infektionen. När jag började känna av detta hade jag givetvis velat stanna och göra något åt det, vis av erfarenhet (tro det eller ej!). Problemet var bara att det mellan staden Carrion, där jag började gå, och närmaste by var det 17 km spikrak grusväg med inte så mycket som en sparkcykel i sikte och jag var redan mer än halvvägs. Bara till att gå alltså, ett steg i taget.
Väl framme stupade jag i säng, knaprade i mig gott om ibuprofen och smorde foten med alla salvor jag kunde uppbåda för att häva infektionen. Det enda detta resulterade i var dock att magen fullkomligt havererade av medicinen. Natten spenderades därför i vaket tillstånd, antingen liggandes skakande i feberfrossa i sängen eller springandes till toaletten. Inte kul i vanliga fall, ännu värre mitt ute i ingenstans i Spanien i ett rum med 30 andra..
Jag insåg givetvis (med god uppmuntran från oroliga föräldrar) att ett läkarbesök var på sin plats. Redan på kvällen hade jag därför frågat när nästa buss skulle gå till närmaste stad. Kvinnan jag frågade skrattade först bara till svar och förklarade sedan snällt att närmaste busshållplats låg 22 km från byn och att det även var där som vårdcentralen återfanns. Pittoresk spansk landsbyggd? Inte just då..
På morgonen blev det därför till att få tag på en taxi som körde mig till staden Sahagun där vårdcentralen låg. Där började nästa fars. Tänk att en stad på 130 000 invånare inte kan uppbåda en person som kan mer än tre ord engelska. Lite fascinerande. Mitt läkarbesök, som dessutom började med att jag skulle förklara att jag glömt mina försäkringspapper hemma, blev därför minst sagt intressant! Kvinnan som undersökte mig svävade mellan hopp och förtvivlan, skratt och uppgivna blickar, medan jag försökte förklara mina symptom och snällt svara på hennes allt mer frustrerade frågor på den spanska jag snappat upp längs vägen. Att kunna beställa en öl eller fråga efter vägen tar dig inte långt i ett läkarrum tyvärr.
På nåt vis lyckades vi dock förstå varandra tillslut, jag fick min blåsa fixad med alla möjliga sprutor samt medicin för febern och magen. Glad(are), nöjd(are) och fullkomligt utpumpad lämnade jag sjukhuset och tog mig till närmaste härbärge där jag sedan sov i ungefär 15 timmar. Jag vaknade dock till en stund på kvällen av ljuvlig körsång som fyllde hela rummet och ekade i den renoverade gamla kyrkan som jag bodde i. Inte vad jag vill höra, tänkte jag, inte än! Som tur var visade det sig endast vara kyrkokören som övade på undevåningen. Pust!
Doktorn ordinerade även minst tre dagars total vila från vandrandet. Det var inte precis ett problem med tanke på att febern och magen gjorde att jag endast fick i mig fyra yoghurtar under de två följande dagarna, inget mer. Energin var med andra ord inte på topp. Jag tog dock bussen till León, där jag nu befinner mig, för att känna att något i alla fall händer fortfarande. Nu är foten återställd, magen ok och febern nästan helt borta. Jag ska dock ta en vilodag till imorgon för att samla kraft. De senaste dagarnas ofrivilliga diet är nog inte optimal för någon längre vandring. Det blir därför ytterligare en dag med buss för att sedan kunna börja gå lite försiktigt igen. Det ska bli skönt. Det är trots allt endast 31 mil kvar till Santiago nu! Man får väl hoppas att de två sista veckorna i alla fall inte blir mycket värre än den senaste..
För övrigt passade jag även på att bygga upp min karma inför de sista etapperna här i León. Precis när jag kom till busstationen mötte jag äldre tysk pilgrim som stannade och pratade lite. Det visade sig att hans bankkort gått i två delar och att han endast hade 15 euro på fickan. Hans bank kunde inte skicka några pengar förrän hans nya kort var aktiverat och det kortet skickades till den tyska ambasaden - i Madrid. En tågbiljett till Madrid kostade 35 euro och hur han än bönade och bad gick det inte att lösa på annat sätt. Som den gode samarit jag är gav jag honom därför de resterade 20 eurona och önskade honom lycka till på färden. Vem vet, kanske denna pilgrimsgärning kan hålla mig frisk resten av resan? Om inte annat så underlättade det ju i alla fall hans!
Tills vidare, ta hand om er!
(Huset längst ner här nedan är förresten Gaudi-design. Han var inte bara i Barçelona..)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar