Idag passerade jag en magisk skylt (se nedan) som påminde mig om att jag faktiskt kommit en bra bit på vägen. Jag har passerat den första tredjedelen av Caminon! Det fick mig att känna mycket - såväl positiva som negativa känslor. Jag kände glädje och stolthet över prestationen hittills och över allt jag fått vara med om på vägen. Samtidigt insåg jag att det är en bra bit kvar att vandra innan jag är framme. Det gjorde mig först trött och fick mig nästan att vilja sätta mig på första bästa buss hemåt. Nästan direkt efteråt vände dock den tanken till något positivt - tänk vad mycket mer jag har att uppleva innan denna fantastiska resa är över!
Appropå buss så fick jag faktiskt ge upp inför min kropps protester här om dagen och sätta mig på bussen mellan två etapper. De två milen mellan Najera och Santa Domingo, som normalt hade tagit mig cirka sex timmar atr gå, tog 20 minuter med bussen och kostade mig 14 kr. Det sätter onekligen saker och ting på sin spets..
Att ta bussen kan jag utan tvekan säga var det smartaste jag gjort hittills på Caminon! Trots det tog det emot att fatta beslutet. För mig var det enkelt - jag är här för att gå, därmed blir det som att fuska. Det spelade ingen roll vad min kropp försökte säga. Antingen så klarar jag det eller så klarar jag det inte. Det fanns inga mellanting. Så när min kropp (läs inflamerad hälsena) helt enkelt vägrade ytterligare vandring fick jag tillslut gå till botten med min inställning istället.
Efter en hel kvälls funderande kring mitt dilemma insåg jag plötsligt hur enkelt det hela var. Hur banalt det än må låta så var det som en ögonöppnare för mig: Jag är här för upplevelsen som Caminon erbjuder. Vandringen är alltså ett medel, inte ett mål. För att vandringen (och Caminon) skall kunna ge mig någonting måste jag ju därför se till att njuta längs med vägen och göra det på mina villkor. Sättet att göra det är inte att hela tiden pusha mig och försöka ta reda på vad jag är fysiskt kapabel till. Det är tvärtom, att njuta av varje steg.
Efter en bussfärd och ett par dagar i lugnare tempo och kortare etapper (samt en massa ibuprofen i gel- och tablettform) har hälsenat nu börjat skärpa till sig. Idag var faktiskt en av de bästa dagarna hittills ur vandringsaynpunkt från min sida, näst intill helt smärtfri och 28 km i vackert skogslandskap. Och jag njöt av varje (smärtfritt) steg!
Imorgon bär det av till staden Burgos, cirka 21 km från byn Agés där jag befinner mig i skrivandets stund. Därefter väntar ungefär en vecka på den spanska höghöjdsplatån. Enligt vad jag hört längs med vägen så innebär den sträckan absolut I N G E N T I N G förutom grusvägen man går på. Inte ett träd, inte ett berg, inte någonting, så långt ögat når.
Låter sådär...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar