En film säger mer än tusen ord?

Så har jag klippt ihop en del av mina 900+ bilder till en film istället!
800 km och 34 dagar sammanfattat på 13 minuter och 32 sekunder. Enjoy!

För övrigt kan jag i samband med detta även avslöja varifrån namnet på min blogg kommer, för er som inte redan listat ut det förståss! Första låten i filmen är nämligen en av mina favoritlåtar med ett av mina favoritband. Både låten och bandet är dessutom extremt passande till ett påhitt som att vandra 80 mil..
Låten heter The long way home, av och med Supertramp.

Det var allt för mig.
Tack och hej!

Slutet gått, allting gott..

Så kom jag hem tillslut. Tanken var egentligen att jag skulle fortsätta resa efter min Camino, först till Barcelona och sedan tågluffa vidare genom Italien. När jag satt på min kammare och planerade det kunde jag dock inte ens nästan föreställa mig hur trött jag skulle vara när jag väl kommit fram till Santiago, såväl fysiskt som psykiskt. Så när hemlängtan kröp på, reslusten minskade och regnet fortsatte dränka de delar av Frankrike och Italien som jag hade tänkt åka igenom blev det istället till att sätta sig på första bästa plan hem från Barcelona. Ett bra beslut såhär i efterhand. Det var fantastiskt skönt att få krypa upp i fåtöljen här hemma, tända en brasa och bara stirra in i elden ett tag. Det kommer onekligen ta ett tag att smälta alla de upplevelser jag haft de senaste veckorna! Jag tänkte dock ändå göra ett försök att avrunda bloggen här och nu med någon form av sammanfattning och reflektion över min resa, trots att allt fortfarande är väldigt färskt och att jag kanske inte hunnit få perspektiv på riktigt allt än.

Som många av er som har följt bloggen säkert har förstått så har min vandring på Caminon verkligen varit en blandad upplevelse av med- och motgångar. Jag kan ärligt säga att det varit mycket tuffare än jag på förhand hade trott, särskilt rent mentalt. Fysiskt visste jag såklart att det skulle bli kämpigt, 80 mil är ju trots allt en bra bit att gå. Jag var dock ganska övertygad om att jag skulle klara av den biten om jag bara tillät mig att ta det i min egen takt och hela tiden lyssnade på min kropp. Vad jag inte hade tänkt på var hur det fysiska också påverkar det mentala! Att orka fortsätta, bita ihop och ta sig igenom de eventuella motgångar som dyker upp längs vägen är väldigt mycket jobbigare när man är så fysiskt utmattad som man blir av att gå två-tre mil om dagen. Jag skulle rent av vilja påstå att det var tur att jag inte på förhand visste hur jobbigt det faktiskt skulle vara, för då vet jag i ärlighetens namn inte om jag hade kommit iväg överhuvudtaget.. Vilket jag är oerhört glad, nöjd och stolt över att jag gjorde!

Med det sagt menar jag alltså ändå att detta, de jobbiga stunderna till trots, har varit ett helt fantastiskt äventyr som jag aldrig skulle vilja vara utan. Motgångarna har rent av bara gjort hela upplevelsen ännu större! Att få fotvandra genom hela norra Spaniens alla fantastiska landskap, att få träffa massor av nya spännande människor från hela världen, att bland dessa även finna verkligt fina vänner att dela med- och motgångar med och att samtidigt få så mycket tid för sig själv utan att egentligen någonsin känna sig ensam - det har varit magiskt! Jag skulle rent av vilja påstå att det har varit något av det häftigaste, mest omtumlande och mest minnesvärda jag någonsin gjort. Jag hoppas att även denna känsla har nåt igenom ordentligt här på bloggen, mellan alla meddelanden om blåsor, sjukdomar, snöslask och motvind.

Det leder osökt in på nästa del av min reflektion - bloggen! Jag är verkligen otroligt glad för allt det intresse som ni alla visat för min resa. Inte minst för allt det stöd, beröm och allmänt glada tillrop som jag fått längs vägen! Det har hjälpt mig otroligt mycket och dessutom gjort det fantastiskt roligt att fortsätta skriva. Faktum är att de 16 inlägg som jag skrivit (innan detta) under mina fem veckors vandring har renderat 1900 besök på bloggen! Det är alltså ungefär 120 besök per inlägg eller drygt 50 per dag. För mig känns det helt overkligt - och väldigt roligt! Så ett stort, S T O R T, tack till alla er som följt med på vägen!

Besöksantalet påvisar ju onekligen någonting mer än att ni alla bara är allmänt nyfikna på vad jag har för mig om dagarna - det visar att det verkligen finns ett stort intresse för Caminon bland väldigt många "där ute". Det är också känslan jag fått när jag pratat om min resa med vänner och bekanta, såväl före resan som under och nu efteråt. Trots det, och det faktum att jag är väldigt nöjd med min egen erfarenhet, kan jag här och nu lova er alla att ni aldrig någonsin kommer höra mig övertala någon att gå Caminon! För att ta sig igenom det och få en positiv upplevelse tror jag personligen att man själv verkligen, verkligen måste vilja det och vara motiverad. Däremot, i samma stund som ni själva bestämt er kommer jag utan tvekan heja på för fullt, komma med goda råd och bistå med all hjälp jag kan! Redan nu kan jag dock bjuda på ett par råd för alla er som eventuellt bär på drömmen:

• Börja planera - gör det möjligt! Med lite framförhållning är det här möjligt för alla, det har jag inte minst sett genom de människor jag mött på vägen!
• Gå i maj eller september-oktober - undvik högsäsong! Jag kan ge en miljon skäl till detta men det skulle bli ett för långt meddelande även för mig.. Värmen och för mycket folk är två som borde vara tillräckliga för de flesta.
• Fokusera på två saker: lätt (och rätt) packning och väl ingångna skor!

Resten får vi ta när ni väl bestämt er på riktigt!

Avslutningsvis tänkte jag bara delge lite statistik från min resa:

• Distans: ca 80 mil
• Antal dagar: 34
• Varav regn: 4
• Varav snö: 1
• Bussresor: 3 (totalt ca 7 mil)
• Antal steg: ca en miljon (plus minus några hundra tusen)
• Antal blåsor: 12 (varav endast 1 på hälen, övriga på tår och trampdynor)
• Andra åkommor/skador: Två inflammerade hälsenor, ett smärtande knä, fyra dagars feber, två dagars magkaos, en gång biten av bed bugs (vägglöss på svenska) samt allmänt jätteförkyld under en vecka (mestadels efter själva vandringen dock)
• Kroppslig förändring: -5 kg, från byxstorlek 34 till 32, alltjämt 193 cm lång dock 
• Kostnad: Ännu oklart (och lär så förbli..) men uppskattningsvis ca 13 000 på plats, biljetter t o r ca 4 500, inköp innan ca 5 500 - totalt ca 23 000 kr.
• Nya vänner: många
• Upplevelser: oräkneliga

Jag har lovat att återkomma med någon form av video från min resa med fler foton, när helst den är klar lovar jag att även lägga ut den här på bloggen! Utöver det är detta dock det sista jag lär skriva här på ett tag. Med det vill jag helt enkelt tacka för mig och återigen uttrycka min största tacksamhet för att ni följt mig här på bloggen! Tack! Har ni några som helst frågor eller funderingar kring Caminon, min resa eller kanske livet i stort (ja, passa på nu när jag är så upplyst och fri från synd) tveka inte att höra av er.

Vad ni än tar er för och vart ni än vandrar - buen camino!

S A N T I A G O

Den 1/11/11 är ett datum jag förmodligen aldrig kommer att glömma. Inte nog med att det är så tacksamt symetriskt och enkelt, det var också dagen som jag satte två trötta fötter på torget utanför katedralen i Santiago de Compostella. Hur jag än försöker kommer jag omöjligen kunna beskriva allt jag kände just i den stunden. Glädje, stolthet och lättnad för att nämna några av alla känslor som välde genom kroppen. Ödjumkhet för att nämna en annan. Ödjmukhet inför all den historia som fanns på platsen, ödmjukhet inför den resa jag precis hade avslutad och ödmjukhet inför allt som jag har haft förmånen att uppleva de senase fem veckorna. Jag kände allt och inget, fylld av tankar och ändå en enda stor tomhet. Det var helt fantastiskt, långt mycket större än vad jag kanske hade trott på förhand. Att  få dela stunden med pappa gjorde det dessutom så mycket finare.

Överhuvudtaget var sista dageb mycket speciell. Trots det ostadiga Galisiska vädret som gjort sig påminnt många gånger den senaste tiden fick jag till exempel avsluta min resa som den började, i strålande solsken och lagom temperatur. Det kändes på något vis som ett sätt för Caminon att tacka för sig och gjorde genast att de regniga dagarna före (och efter) den sista dagen endast blev en händelse i marginalen. Dagen till ära gick jag dessutom helt utan tejp på fötterna - första gången sedan dag ett! Utöver det så var de 18 km som var kvar att vandra förmodligen de lättaste på hela resan. Inte för att terrängen var annorlunda eller avståndet kortare än andra dagar utan endast för att jag försökte att njuta av varje steg jag tog. Att de sista fem faktiskt kunna se Santiago hjälpte bara till och gjorde den avslutande branten ner mot stan riktigt behaglig.

Väl framme och hyfsat landad i hela upplevelsen hände ytterligare en fantastisk sak. Det visade sig nämligen att de allra flesta som jag umgåtts med mycket under min resa också befann sig i Santiago just denna dag. Då den 1/11 är Allahelgona här nere är det nämligen många som siktat på att komma fram just då. Såväl personer som jag började tillsammans med från St Jean PdP och sedan inte sett på flera veckor som de som jag gått mycket med mot slutet var här och vart jag än gick träffade jag npgon bekant. Kvällen blev därför lång och avskeden många.
En sak är i alla fall säker - jag har verkligen haft tur med alla dessa underbara människor som jag fått lära känna på Caminon! Många kommer jag förmodligen aldrig se igen, några kanske jag kommer kunna behålla kontakte med. Oavsett så har de förgyllt min vandring.

Jag återkommer snart med ett avslutande (det vet man ju aldrig.. Kanske vill skriva mer!) inlägg om Caminon, mina upplevelser och en statistisk sammanställning över min resa. Just nu ville jag dock bara dela med mig av detta, för mig unika, ögonblick.

På återskrivande/läsande!

Regn, snö och praktiskt taget framme

Med bara några få mil kvar att traska kan jag i alla fall konstatera en sak - Caminon upphör aldrig att förvåna! Sen det senaste inlägget har jag till exempel haft mina första dagar regn. Det har jag visserligen varit förberedd på och rent av väntat på bra länge nu, men när skyarna väl öppnade sig var det som att hela höstens uteblivna regn kom på en gång. Spanjorerna var säkert nöjda, torkan har varit enorm här nere och skogsbränder har rent av härjat lite överallt det senaste, men personligen tycker jag att det gärna kunde fått vänta nån vecka till. Det enda uppehållet som blev under fem blöta dagar var när skyfallet istället övergick till snö. Jag kan jag säga att jag var lagom nöjd över att se det vita pulvret lägga sig centimeterdjupt på kvällen, de svenska vibbarna till trots. Därmed har jag upplevt såväl högsommar som höst och vinter här på Caminon - allt inom loppet av några veckor.

De kraftiga väderomslagen borde visserligen varit väntade i och med att jag nyligen tog mig in i Galicien. Inte nog med att det är Spaniens bördigaste (läs blötaste) område, oktober är dessutom deras regnigaste månad. Jag kanske borde ha läst på mer innan resan? Det samma kände nog pappa när jag mötte upp honom för några dagar sedan. Beslutet att lämna solen där hemma för att istället uppleva regnet på Caminon var väl inget han var jättenöjd med efter första dagens vandring. Han gjorde dock som vi andra, bet ihop, blev blöt och satte den ena foten framför den andra. Väl framme första dageb hade vi faktiskt tagit oss ungefär 25 km, upp och ner för geggiga backar och blöta stigar. Ingen dålig förstadag för en Caminonovis precis..

Utöver sällskapet finns det för övrigt ytterligare en solklar fördel med att gå tillsammans med pappa - min boendestandard har onekligen höjts något det senaste! Vi kom nämligen överens om att det var bättre för båda att jag bor med honom än att han bor med mig, det vill säga att vi bor på hotell istället för härbärgen. Nej, jag var inte svårövertalad..

Ytterligare en intressant iaktagelse från dagarna med pappa: han har samma problem som jag hade tidigare. När vi går tillsammans är det, tro det eller ej, jag som hela tiden måste säga till honom att "Nu går du för fort!" eller fråga "Vart har du brottom nu?". Så fort vi börjar gå sätter han nämligen av i vanligt promenadtempo, som man går om man har ett ärende eller så. Dessutom vill han hela tiden öka farten så fort han får syn på en ny ryggsäck framför oss. Arv eller miljö, det vet jag inte, men oavsett så fungerar det liksom inte här på Caminon. Om man hoppas på att gå flera mil om dagen varje dag är det helt enkelt långa, långsamma steg som gäller.

När vi börjar gå imorgon har vi cirka 51 km kvar till Santiago. En obeskrivligt skön känsla att se målet så nära! Att passera skylten där det stod 79 km kvar till Santiago och veta att jag också sett en skylt där det stod 790 km kvar var ren och skär lycka! Planen är att göra de sista dagarna i ett lugnt tempo och dela upp slutstreckan på tre dagar. Ren lyx kan man säga. Det enda sorgliga med att slå av på takten mot slutet är att jag därmed också tvingas ta adjö av många av de som jag gått med den senaste tiden. Tråkigt, men onekligen en del av Caminon. Längs med vägen har jag träffat många intressanta människor, en del fantastiska följeslagare och ett fåtal som jag hoppas få behålla kontakten med även i framtiden. Om så blir fallet återstår att se, men tiden tillsammans kommer jag i alla fall aldrig att glömma!

Nästa inlägg kanske blir ifråm Santiago - även det återstår att se!
Tills dess - ha det bäst!

Slutet nära!

Plötsligt vände allt. Kanske var det min förbättrade karma, kanske min nyfunna insikt om det fina med att ta det lugnt. Kanske var det bara dags. Hur som helst så har dagarna sen jag blev frisk bara rusat förbi och plötsligt har jag insett att vandringen snart är över. Nu är det bara 21 mil kvar till Santiago. Sorgligt och härligt på samma gång! Kroppen har känts fantastisk och jag har varit duktig på att gå lugnt och njuta av vägen. Så oerhört härligt att kunna gå igen!

Efter León har landskapet återigen blivit fantastiskt vackert och vandringen har återigen känts spännande och rolig. Dels för att kroppen fick vila några dagar, vilket gjorde mig hel men rastlös. Dels för att naturen i sig har haft otroligt mycket att bjuda på igen. Hösten har även kommit ikapp oss, med frost om mornarna och färgsprakande lövträd omkring oss. Härligt! Mindre härligt är det väl då att det även innebär regn, regn och åter regn enligt prognoserna. Under dagens vandring åkte faktisk ponchon fram för första gången. Jag valde dock att se det positivt då det även innebar att jag från och med nu har använt precis allt i min packning! Det utan att egentligen ha saknat något.. Optimalt sa Bull!

Häromdagen klättrade jag förresten upp för den högsta punkten längs med hela Caminon, 1515 m ö h, och imorgon bestigs det sista berget innan Santiago. De senaste dagarna har verkligen bjudit på fantastiska utsikter! Fast Pyrenéerna är ortfarande nummer ett ur den aspekten förståss.. När detta berg också är passerat återstår endast relativt snäll vandring hela vägen in till målet. Det ska förhoppningsvis bli behagligt. Dessutom ska jag möta upp pappa inför den sista etappen vilket ska bli väldigt kul! Vi ska mötas i staden Sarria som är en vanlig startpunkt för många pilgrimer. Från Sarria är det nämligen tio mil kvar till Santiago och att gå denna strecka är det enda kravet som finns för att få det officiella Camino-intyget. Går man endast de sista 9,9 milen (eller tio mil av någon annan del av Caminon) blir alltså inga synder förlåtna och allt är förgäves. Typ. Man undrar ju vad jag har sysslat med fram tills nu egentligen?

Tänkte avslutningsvis bjuda på en passande Camino-låt som med jämna mellanrum poppar upp i mitt huvud när jag går (ni går själva gissa varför). Är jag ensam kan jag rent av brista ut i en vers eller två. En underbar blueslåt av en stor gitarrist som tyvärr vandrat vidare på nya vägar:

Ha det fint!

Pilgrimsmode

Som några av er kanske minns så lovade jag i ett tidigt inlägg att bloggen vid något tillfälle skulle ta en oväntad vändning. Sedan dess har det mesta rullat på som vanligt och de flesta hade förmodligen redan hunnit glömma detta löfte, tills idag. Det är nämligen dags. Från och med idag finns risken att ingenting någonsin blir det samma som förut. Bloggen kommer med största sannolikhet krasha på grund av den höga belastningen från nya besökare, ni kan komma behöva stå ut med tonvis av dyr reklam på sidan, kommentarsfälten kan komma att fyllas av förvirrade tonårssjälars rop på hjälp och uttryck av tacksamhet. Varenda inlägg kommer inehålla en bild på mig och lite subtilt uttryckt smygreklam för diverse klädbutiker som förtillfället betalar mig bra med pengar. I slutändan kanske ni rent av måste se mig i Let's dance eller Stjärnorna på slottet. Idag går jag nämligen in i modebloggarnas förlovade land! Släng dig i väggen BlondinBella - there's a new kid in town!

Det är nämligen så att jag under mina veckor på Caminon hunnit trendspana en hel del och tydligt kunnat urskilja vad som är inne och vad som är ute i pilgrimsvärlden. Personligen tycker jag att detta är en nisch som det sällan pratas om inom branschen i övrigt och det är därför jag nu tänkte dela med mig av mina insikter i ämnet. Jag har identifierat tre trendtyper som förekommer på Caminon:

Praktikern
För att vara riktigt inne i pilgrimsvärlden bör varje plagg du har på dig vara noga utvalt och fylla (minst) en specifik funktion. Materialvalet kan variera men glansiga kläder som alstrar statisk elektrisitet vid av- och påtagning är alltid ett säkert kort. Ju fler tillämpningar varje plagg har och desto mer inne är du! Har det inte fickor är det inte värt att bära, är en bra tumregel. För att verkligen få umgås med de riktiga modelejonen är förståss en vikbar hatt, ett par GoreTex-skor och en vandringsstav ett måste! En av bilderna här nedan visar William från Kanada, en modeikon på Caminon. Och om någon av er tvivlade, det här är kategorin där jag själv tillhör eliten!

Lämpliga acessoarer för praktikern: Fickkniv, Camelback (vattensäck att ha på ryggen), pannlampa samt sepparat regnskydd för ryggsäcken (var gärna lite vågad i färgvalet! Varför inte orange eller neongrön till exempel?)

Rebellen
Rebellen är praktikerns antagonist och svurne fiende. Att anpassa klädseln bara för att man ska gå i en månad eller två är för veklingar. No pain, no gain, no glory är rebellernas motto. Ett par tighta jeans och några välslitna sneakers är inte fel i detta sällskap, eller varför inte damma av den där gamla läderjackan du har hängande i garderoben? De riktiga rebellerna avslöjar sig dock inte alltid på klädseln - det är packningen det verkligen hänger på! Ryggsäckar gick väl bra att ha i skolan men ska du vara het på Caminon är det att bära sina saker i plastpåsar och flyttlådor som gäller! Som ni kan se på bilden här nedan så har Bae Young från Sydkorea valt en smakfull medelväg genom att bära en liten skolryggsäck men komplettera denna med en enorm sovsäck hängandes på sned. Resten har hon givetvis i en läcker vit karton som hon bär med båda händerna. Ska man gå över Pyrenéerna på rebellvis är detta absolut ett skolboksexempel!

Lämpliga acessoarer för rebellen:
Lådor och påsar - ett måste!

Orginalet (även kända som Forest Gump-typen)
För ett orginal finns det bara en sanning: en pilgrimsvandring börjar vid din ytterdörr, oavsett var du bor i världen. Har du närmare en två månader till Santiago bör du ta en omväg. Har du en större budget än tio kr/dagen fuskar du. Och har du duschat någon gång den senaste veckan så har du gjort bort dig! Orginalet är även känd inder namnet Forrest Gump-typen då den ofta kan berätta att han/hon "just felt lika walking, so I walked" samt att man gärna får känslan att någon ropade "Run Forrest, run!" till honlm/henne men att samma person glömde skylten "Stop Forrest, stop!" längre ner på vägen.. För att vara inne bland orginalen gäller det bara att ha en stor ryggsäck där mat, tält och allt du äger får plats samt att inget du har på dig eller bär på är allt för nytt eller rent. Det gäller även att du som man odlar ett präktigt skägg som endast ansas genom slitaget mot knäna när du går. Nedan ser ni Stefan från Belgien med sin underbara hund Mine. De har vandrat i 3,5 månad hittills och Stefan överväger för tillfället att i Santiago sätta Mine på ett plan och själv gå tillbaka hem. Ett riktigt orginal!

Lämpliga acessoarer för orginalet:
Ett husdjur får dig absolut att lyfta ovanför alla andra orginal. Hundar är vanligt förekommande men i brist på det går även löss och loppor bra!

Med tanke på att pilgrimsmodet endast förändras i mycket långsamma cykler kan ni se detta inlägg som en stående guide till denna tidigare outforskade mark. Det kommer därmed inga fler inlägg av denna karaktär här på bloggen men jag räknar ändå med stor uppståndelse och en framtid som ekonomiskt oberoende tillbakadragen modebloggare..

Tills nästa gång - stay classy, San Diego!

Bryt ihop och kom igen

Det har onekligen funnits ljusa och mindre ljusa stunder längs med Caminon hittills. Senast jag skrev hade jag till exempel just haft några av de skönaste dagarna rent vandringsmässigt på resan och redan tidigt upplevde jag de vackraste vyerna jag sett, kanske någonsin. Däremellan hade jag några jobbiga dagar med krånglande knä och mängder med blåsor men var fortfarande vid gott mod. De senaste dagarna har jag däremot varit nära att packa ihop och åka hem på riktigt. De har utan tvekan varit de jobbigaste dagarna hittills och förhoppningsvis även framöver!

För fyra dagar sedan kändes hela kroppen fantastisk och jag traskade glatt 27 km på fyra timmar! Dagen efter kunde jag knappt ta mig 17 km på hela dagen. Jag trodde så klart att det var för att jag tagit ut mig dagen innan, men icke. Väl framme upptäckte jag att det som jag under dagen trott bara var en smärtande blåsa under vänsterfoten egentligen var en infektion i trampdynan och stortån. Till det tillkom dessutom en släng feber från infektionen. När jag började känna av detta hade jag givetvis velat stanna och göra något åt det, vis av erfarenhet (tro det eller ej!). Problemet var bara att det mellan staden Carrion, där jag började gå, och närmaste by var det 17 km spikrak grusväg med inte så mycket som en sparkcykel i sikte och jag var redan mer än halvvägs. Bara till att gå alltså, ett steg i taget.

Väl framme stupade jag i säng, knaprade i mig gott om ibuprofen och smorde foten med alla salvor jag kunde uppbåda för att häva infektionen. Det enda detta resulterade i var dock att magen fullkomligt havererade av medicinen. Natten spenderades därför i vaket tillstånd, antingen liggandes skakande i feberfrossa i sängen eller springandes till toaletten. Inte kul i vanliga fall, ännu värre mitt ute i ingenstans i Spanien i ett rum med 30 andra..

Jag insåg givetvis (med god uppmuntran från oroliga föräldrar) att ett läkarbesök var på sin plats. Redan på kvällen hade jag därför frågat när nästa buss skulle gå till närmaste stad. Kvinnan jag frågade skrattade först bara till svar och förklarade sedan snällt att närmaste busshållplats låg 22 km från byn och att det även var där som vårdcentralen återfanns. Pittoresk spansk landsbyggd? Inte just då..

På morgonen blev det därför till att få tag på en taxi som körde mig till staden Sahagun där vårdcentralen låg. Där började nästa fars. Tänk att en stad på 130 000 invånare inte kan uppbåda en person som kan mer än tre ord engelska. Lite fascinerande. Mitt läkarbesök, som dessutom började med att jag skulle förklara att jag glömt mina försäkringspapper hemma, blev därför minst sagt intressant! Kvinnan som undersökte mig svävade mellan hopp och förtvivlan, skratt och uppgivna blickar, medan jag försökte förklara mina symptom och snällt svara på hennes allt mer frustrerade frågor på den spanska jag snappat upp längs vägen. Att kunna beställa en öl eller fråga efter vägen tar dig inte långt i ett läkarrum tyvärr.

På nåt vis lyckades vi dock förstå varandra tillslut, jag fick min blåsa fixad med alla möjliga sprutor samt medicin för febern och magen. Glad(are), nöjd(are) och fullkomligt utpumpad lämnade jag sjukhuset och tog mig till närmaste härbärge där jag sedan sov i ungefär 15 timmar. Jag vaknade dock till en stund på kvällen av ljuvlig körsång som fyllde hela rummet och ekade i den renoverade gamla kyrkan som jag bodde i. Inte vad jag vill höra, tänkte jag, inte än! Som tur var visade det sig endast vara kyrkokören som övade på undevåningen. Pust!

Doktorn ordinerade även minst tre dagars total vila från vandrandet. Det var inte precis ett problem med tanke på att febern och magen gjorde att jag endast fick i mig fyra yoghurtar under de två följande dagarna, inget mer. Energin var med andra ord inte på topp. Jag tog dock bussen till León, där jag nu befinner mig, för att känna att något i alla fall händer fortfarande. Nu är foten återställd, magen ok och febern nästan helt borta. Jag ska dock ta en vilodag till imorgon för att samla kraft. De senaste dagarnas ofrivilliga diet är nog inte optimal för någon längre vandring. Det blir därför ytterligare en dag med buss för att sedan kunna börja gå lite försiktigt igen. Det ska bli skönt. Det är trots allt endast 31 mil kvar till Santiago nu! Man får väl hoppas att de två sista veckorna i alla fall inte blir mycket värre än den senaste..

För övrigt passade jag även på att bygga upp min karma inför de sista etapperna här i León. Precis när jag kom till busstationen mötte jag äldre tysk pilgrim som stannade och pratade lite. Det visade sig att hans bankkort gått i två delar och att han endast hade 15 euro på fickan. Hans bank kunde inte skicka några pengar förrän hans nya kort var aktiverat och det kortet skickades till den tyska ambasaden - i Madrid. En tågbiljett till Madrid kostade 35 euro och hur han än bönade och bad gick det inte att lösa på annat sätt. Som den gode samarit jag är gav jag honom därför de resterade 20 eurona och önskade honom lycka till på färden. Vem vet, kanske denna pilgrimsgärning kan hålla mig frisk resten av resan? Om inte annat så underlättade det ju i alla fall hans!

Tills vidare, ta hand om er!

(Huset längst ner här nedan är förresten Gaudi-design. Han var inte bara i Barçelona..)